Är vithajen hotad?

Denna vithaj fångades 1987 av hajfiskaren Vic Hislop vid Phillip Island, i Victoria, Australien och sägs vara omkring 6 meter lång och väga över 2 ton.
Denna vithaj fångades 1987 av hajfiskaren Vic Hislop vid Phillip Island, i Victoria, Australien och sägs vara omkring 6 meter lång och väga över 2 ton.
Frank Mundus var en aktiv sportfiskare som fiskade efter stora vithajar på amerikanska östkusten under flera decennier. Idag har vithajen återhämtat sig i samma område. Frank Mundus var en aktiv sportfiskare som fiskade efter stora vithajar på amerikanska östkusten under flera decennier. Idag har vithajen återhämtat sig i samma område.

Detta kan vara ett känsligt ämne. Faktum är att vithajen inte är klassificerad som hotad (EN) av IUCN utan sårbar (VU). Detta innebär alltså att vithajen inte är utrotningshotad. Däremot är handel med vithaj förhindrad internationellt genom CITES där vithajen är listad under appendix II. Dessutom förekommer det flera länder världen över där vithajen är fredad. I EU är vithajen exempelvis fredad i alla medlemsländer vilket innebär att det är olovligt att bedriva sportfiske riktat mot vithaj i Medelhavet exempelvis.
 
Hur ser det ut i verkligheten? På pappret ser det ganska illa ut. Vithajen är klassificerad under CITES appendix II och flera länder har fridlyst vithajen däribland Australien, Sydafrika och USA samt hela EU. Fridlysning av vithaj förekommer även i andra större länder som Brasilien men inte i Kina, Japan eller Ryssland. En lista över vilka länder som fridlyst vithajen hittar du här.
 
Vithajen är alltså inte klassad som hotad av IUCN. På flera håll i världen kommer det uppgifter om att antalet vithajar har ökat sedan fridlysning införts i olika länder. På amerikanska östkusten har man kunna visa (Curtis et al. 2014) att trenden för vithajen vänt från att vara nedgående till uppgående efter att fridlysning införts. Även vithajens bytesdjur har fredads, det vill säga sälar och sjölejon eller pälssälar och andra marina däggdjur. I USA införde man ett nationellt fredande av marina däggdjur under 70-talet och ett par decennier senare fredades även vithajen. Därför har vithajsobservationer ökat och utanför USA:s östkust är det ökande antalet vithajar tydligt eftersom de kan förväntas aggregera kring gråsälkolonier vid Cape Cod.
 
Även i Sydafrika misstänker man att antalet vithajar har ökat. Sydafrika var först i världen med att fridlysta vithajen 1991. Sportfiske efter vithaj var mycket omfattande utmed västra kapprovinsen under 1980-talet vilket resultera i att lokala valskyddare och hajforskare engagerade sig i att se till att arten blev skyddad. Populationsuppskattningar har dock varit diffusa och otydliga. Eftersom migration förekommer hos vithajen i allra högsta grad där de vuxna individerna rör sig oceaniskt är det svårt att uppskatta populationen. Utanför Gansbaai uppskattas populationen till ca 1 000 individer. Det finns omkring ett 10-tal liknande aggregationsplatser där vithajen jagar pälssälar i Sydafrika.
 
Även i Australien tror man att antalet vithajar har ökat. Vithajen är fredad i hela Australien men hajnät förekommer vid begränsande områden precis som in Sydafrika. Anledningen till att myndigheterna väckt intresse för att uppskatta hur många vithajar som förekommer i Australien har att göra med ökande antal hajangrepp. Flera hajangrepp har också skett under en mycket kort tid vilket resulterar i kumulativ negativ effekt av hajangrepp hos allmänheten. Det är mycket möjligt att vithajen även i Australien har ökat på grund av fridlysning vilket man kunnat se i USA.
 
I Medelhavet tycks dock vithajen inte öka och sedan ett halvt sekel tillbaka har observationerna av vithaj halverats enligt Italian Great White Shark Data Bank. Överfiske är sannolikt den troligaste anledningen och miljöförstörelse av de marina habitaten generellt. Vithajen i Medelhavet är beroende av tonfisk och denna har överexploaterats hårt. Andra arter som är viktiga för vithajen i Medelhavet är svärdfisk och delfiner.
 
Som sagt detta är ett känsligt ämne. Faktum kvarstår dock. För det mesta vet vi inte hur det står till med populationerna. Däremot vet vi att vithajen börjat återhämta sig i östra USA där nivåerna dock är långt mycket lägre än historiska. Det är dock möjligt för vithajen att återhämta sig om nationella fridlysningar införs.
 
I Sydafrika rapporterar fiskare och surfare som under flera decennier befunnit sig i havsmiljöer att antalet vithajar tycka ha ökat. Tills det hela har undersökts vetenskapligt kan vi dock inte vara säkra. Kan det finnas sätt för hur vi kan uppskatta grovt hur många vithajar som finns?
 
Nja, det kanske kan finnas det. Späckhuggare har samma trofiska nivå i ekosystemet som vithajen (nivå 4,5) enligt Cortés (1999) och Pauly et al. (1998). De jagar samma betesdjur och överlappa i utbredning. Uppskattningsvis finns det omkring 50 000 späckhuggare i hela världen (Taylor et al. 2013). En späckhuggare når omkring samma ålder som en vithaj (Amano et al. 2011, Natanson & Skomal 2015, Winter & Cliff 1999). En späckhuggare föder 1 unge åt gången medan en vithaj föder upp till 12 stycken åt gången (Asper et al. 1988, Compagno 2001). Energibehovet hos en späckhuggare är omkring 8,5 gånger högre per kilogram biomassa än hos vithajen. Skillnaden avspeglar troligen att vithajen och späckhuggaren har olika reproduktions- och tillväxtstrategier vilket är uppenbart. En späckhuggare som är ett däggdjur har högre kroppstemperatur, en stor hjärna och tar hand om sin avkomma. En vithaj har en liten hjärna, tar inte hand om sin avkomma och har en lägre kroppstemperatur. Vi kan förvänta oss att biomassan vithaj och biomassan späckhuggare är ungefär snarlik eftersom de jagar samma bytesdjur och innehar samma trofiska nivå men att antalet individer är olika för arterna på grund av reproduktiva strategier. Om späckhuggarens energibehov per kilogram biomassa är ca 8,5 gånger större hon hos vithajen, avrundat ca 10 gånger större än hos vithajen motsvara detta ungefär samma antal ungar som föds av vithajen. Vithajen föder 12 ungar och späckhuggaren 1 unge. Det läggs med andra ord ungefär 10 gånger mer energi per producerad späckhuggare som det läggs per producerad vithaj. Vithajen är också i kroppsmassa mindre än späckhuggaren på individnivå.
 
Om vi utgår ifrån att resurserna bytesdjur fördelas lika mellan späckhuggare och vithaj som har samma trofinivå men att energibehovet per kilogram är ca 10 gånger större hos späckhuggare än hos vithaj kan man räkna med att det finns ca 10 gånger fler individer vithajar än späckhuggare men att den totala biomassan av de båda arterna är den samma.
 
Om det förekommer 50 000 späckhuggare i världshaven (Taylor et al 2013) innebär detta att det förekommer ca 500 000 vithajar i världshaven eftersom de är mindre och producerar 10 gånger fler individer än späckhuggaren. Det är en grov uppskattning men ger en indikation för hur många vithajar som kan förväntas förekomma genom att jämföra det mass-specifika energibehovet mellan arterna som befinner sig på samma trofinivå. Jag kommer troligen utveckla detta mer detaljerat i framtiden. Specifika värden finns i min uppsats som jag snart kommer lägga ut på bloggen.  
 
Personligen tror jag därför inte vithajen kommer dö ut men bör fortsättningsvis klassificeras av IUCN som sårbar. Vithajen är alltså sannolikt inte utrotningshotad.

Referenser:

Amano M., Yamada T.K., Brownwell R.L, Uni Y. (2011). Age determination and reproductive traits of killer whales entrapped in ice off Aidomari, Hokkaido, Japan. Journal of Mammalogy, Volume 92(2): Pp. 275–282.

Asper E.D., Young W.G., Walsh M.T. (1988). Observations on the birth and development of a captive-born Killer whale Orcinus orca. International Zoo Yearbook, 27: Pp. 295–304.

Cortés E. (1999). Standardized diet compositions and trophic levels of sharks. ICES Journal of Marine Science, 56: Pp. 707– 717.

Compagno LJV. (2001). Sharks of the world. An annotated and illustrated catalogue of shark species known to date. Volume 2. Bullhead, mackerel and carpet sharks (Heterodontiformes, Lamniformes and Orectolobiformes). FAO species catalogue for fishery purposes No. 1, Vol. 2. Rome: FAO. 269 Pp.

Curtis TH, McCandless CT, Carlson JK, Skomal GB, Kohler NE, et al. (2014) Seasonal Distribution and Historic Trends in Abundance of White Sharks, Carcharodon carcharias, in the Western North Atlantic Ocean. PLoS ONE 9(6): e99240. doi: 10.1371/journal.pone.0099240

Natanson LJ & Skomal GB. (2015). Age and growth of the white shark, Carcharodon carcharias, in the western North Atlantic Ocean. Marine and Freshwater Research, Volume 66 (5): Pp. 387-398

Taylor, B.L., Baird, R., Barlow, J., Dawson, S.M., Ford, J., Mead, J.G., Notarbartolo di Sciara, G., Wade, P. & Pitman, R.L. 2013. Orcinus orca. The IUCN Red List of Threatened Species 2013: e.T15421A44220470. http://dx.doi.org/10.2305/IUCN.UK.2013-1.RLTS.T15421A44220470.en. 

Pauly D, Trites AW, Capuli E, Christensen V. (1998). Diet composition and trophic levels of marine mammals. ICES Journal of Marine Science, 55: Pp. 467–481.

Winter SP & Cliff G (1999). Age and growth determination of the white shark, Carcharodon carcharias, from the east coast of South Africa. Fishery Bulletin, 97(1): Pp. 153-169.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln