Hammarhajar

Hammarhaj Sphyrna lewinii. BIld: SeaWatch.org

Hammarhajar har en cefalofol, deras "hammare". Denna har flera olika fördelar vilket bidrar till att de kan bemästra de ekologiska nischer de besitter.

Denna familj utgös av två släkten med 9 beskrivna arter. En till art beskrevs 2013 då man under 2006 och 2012 uppmärksammade att hammarhajen Sphyrna lewini kan utgöras av två arter via genetiska studier, något som nyligen har klargjorts i en ny artbeskrivning. Den nya hammarhajarten som beskrevs 2013 fick namnaet Sphyrna gilberi, gilberts hammarhaj. Vitfenad hammarhaj Sphyrna couardi är en junior synonym till hammarhaj Sphyrna lewinii, med andra ord samma art som vanlig hammarhaj.

Alla hammarhajar har en ”hammare” eller ett cefalofol som är ett specialutvecklat neukranium vilket medför att hammarhajens synfält som luktfält breddas. Ytan för de lorenzinska ampullerna ökar också samt hjärnvolym genom cefalofolen. Hammarhajar har därmed störst hjänvolym bland hajar i förhållande till deras kroppstorlek. Då ögonen och noshålorna sitter längst ut på cefalofolen medför detta med mer utvecklad förklaring att hammarhajarnas sterioskopiska syn är förbätrad, det vill säga djupseende samt att deras förmåga att uppfatta doftspår är även den förbättrad i jämnförelse med andra hajar vilka har traditionellt neukranium. Faktum är att hammarhajar har 360 graders visuellet seende både vertikalt och horisontellt samt har ett säreget välutvecklat djupseende bakåt. Vilket saknas hos övriga hajar. Då hammarhajens båda ögons synfäl överlappar framför hajens huvud bildas också ett så bra djupseende att det påminner om ett kikarliknande synfält. Dessa resultat togs fram under 2013 i en studie genomförd av Dr. Mikki McComb med flera. De elektroreceptoriska porernas yta som klär undersidan av huvudet är större i förhållande till kroppsstorlken än hos andra hajar då huvudet är format som en vinge, dessutom ökar också det totala synfältet då ögonen är placerade längst ifrån varandra på skaft vilket nämts ovan. Likaså ökar även förmågan att vittra till sig partiklar i vattenmassan, då även noshålorna är placerade långt ut på cefalofolens ytterkanter och med ett längre avstånd ifrån varandra än på en mer traditionell haj. Cefalofolen bidrar till ökad receptoryta för sinnesorganen. 

En annan fördel med denna hamamrform gynnar simningen. Cefalofolen som är formad som en vinge för med dig hydrdynamiska fördelar som ökar lyftkraften hos hajen och därmed kan bröstfenornas manöverförmåga öka då belastningen på dessa som kroppsbärande vingar minskar vilket medför att de kan brukas på ett flexiblare sätt för styrning och manövrering av framkroppen. Hammarhajar kan därför bli mycket flexibla och viga i sin jakt efter bytesdjur. Hammarhajarna kan utföra kvicka och snäva manövrer tätt intill sin kropp. Något som är fördelaktigt vid jakt efter mindre fiskar, speciellt om de ligger nergrävda i bottensubstratet. Jag har själv även noterat att ryggradskotorna dessutom är extra små och många till antalet framför cefalofolkraniet, vilket skulle styrka denna teori. De många små kotorna bidrar till ökad flexibilitet kring cefalofolen. Denna hypotes har bekräftats i videosekvenser.  

Hammarhajarna är en parafyletisk grupp. De bör placeras i revhajarnas familj för att skapa ordning och reda i systematiken genom monofylogeni. Hammarhajarna anses vara de mest evolutionärt avancerade hajarna. Detta behöver dock inte betyda att de är de mest välutvecklade till den nisch de anpassats till. Hammarhajarna anses höra till några av de mest avancerade hajarna på vår planet just nu.

Vinghuvade hammarhajar Eusphyra är extremer bland hammarhajarna. Endast en art förekommer dock i detta släkte. Det andra släktet, hammarhajar Sphyrna, utgör återstående arter.    

Vinghuvad hammarhaj Eusphyra blochii. Bild: David C. Bernvi.
Stor hammarhaj Sphyrna mokarran. Bild: David C. Bernvi.
Slät hammarhaj Sphyrna zygaena. Bild: David C. Bernvi.
Småögd hammarhaj Sphyrna tudes. Bild: David C. Bernvi.
Hammarhaj Sphyrna lewinii. Bild: David C. Bernvi.
Skyffelhammarhaj Sphyrna tiburo. Bild: David C. Bernvi.
Kornhuvad hammarhaj Sphyrna corona. Bild: David C. Bernvi.
Skophammarhaj Sphyrna media. Bild: David C. Bernvi.

Vinghuvad hammarhaj  Eusphyra blochii

Cefalofol extremt förlängd åt sidorna i förhållande till övriga kroppen, en tydlig vinge bildas. Cefalofol är tunn och ögonen sitter på ett avstånd mellan sig som motsvarar halva hajens kroppslängd. Färg grå.

Stor hammarhaj  Sphyrna mokarran

Cefalofolen är mycket stor med en fåra i mitten längst fram. Cefalofolen rak och mer eller mindre rektangulär, ej bågformad. Färg ljusgrå eller gråbrun.

Slät hammarhaj Sphyrna zygaena

Denna hammarhaj kan man känna igenom genom att titta på cefalofolens mitt längst fram där en fåra saknas. Färgen är olivgrå eller mörkt gråbrun.

Småögd hammarhaj Sphyrna tudes

Bågformat och brett släggformad cefalofol. Djupt tillbucklad cefalofol framifrån och rakt bakifrån med kort nos. Mun stor och bågformad. Färg gråbrun som skiftar i gyllenbrunt.

Hammarhaj Sphyrna lewinii

Bred cefalofol som är bågfromad i ett smalt blad. En fåra längst fram och två mindre fåror eller inbuckningar vid sidan av den centrala fåran.

Skyffelhammarhaj Sphyrna tiburo

Skyffelformad cefalofol med smal mjuk båge. Färg grå eller gråbrun med svarta fläckar. 

Kornhuvad hammarhaj Sphyrna corona

Släggformat huvud med främre delen brett bågformad. Inbuckingar på främre och bakre delen av cefalofolens kanter. Inga fickor som leder in mot näshålan. Nos lång och liten kraftigt bågformad mun. Färg grå.

Skophammarhaj Sphyrna media

Lagom brett bågformat och släggformat cefalofol när det gäller främmre delen. Svaga inbuckningar på bakkanten av cefalofolens fäste. Även svaga inbuckningar vid sidan av cefalofolen. Inga fickor framför noshålorna. Bred bågformad mun. Kort nos och färg gråbrun.