Jättemunhaj Megachasma pelagios

Bild: David C. Bernvi, modifierad efter Compagno, Dando, Fowler 2005.

Jättemunhajen är tillsammans med brugden Cetorhinus maximus, valhajen Rhincodon typus och jättemantan Manta birostris en av de stora elasmobranchiska filtrerarna.

Födan består av euphausida räkor, copepoder och djuphavsmaneter. I den första jättemunhajen som man upptäckte återfanns euphausida räkor i form av Thysanopoda pectinata vilka var ca 3 cm långa. Denna räka har en dygnsmigration mellan 150-500 meter på natten och på dagen förekommer den mellan 200 - 1 100 meter. Då hajen fångades var den i de övre skikten av denna räkas utbredningsområde. Fångsten ägde rum under natten.

Jättemunhajen suger in sina byten genom att fälla ut sina käkar och sedan med tungan eller basihyalen och svalget skapa ett svagt sug. Den första jättemunhajen som fångades 1976 fastnade i en av ett par fallskärmar som placerats på djupet av den amerikanska flottan för att se om fallskärmarna kunde fungera som drivankare.
 
I jättemunhajens undre käke finns biolumricenta band som troligen fungerar för att locka till sig bytesdjur. I överkäken finns en motsvarande bandformig struktur som speglar underkäkens ljus och på detta vis skapas en ljusfälla i käften på hajen som lockar till sig djuplevande kräftdjur vilka troligen attraheras av månskensliknande ljus. Jättemunhajen har filmats levande i vattnet vid två tillfällen i skrivande stund. Man har observerat att överkäkens gom reflekterar ett svagt månskensliknande ljus då kameraljuset stråla in i hajens mun.
 
Inne i gälarna finns papiller med gälräfständer som fångar upp födan. Kroppsformen hos jättemunhajen är mjuk och geléaktig med tydliga dorsoventrala muskelband. Den geléaktiga kroppsformen påvisar en låg aktivitet hos denna haj och att den troligen mestadels simmar långsamt i djupet. De stora bröstfenorna antyder till ett oceaniskt liv i den nedre delen av havet. Troligen är jättemunhajen mestadels mesopelagisk.

Jättemunhajen kan också förekomma kustnära men är främst oceanisk. Den kan återfinnas i bukter nära land och går så nära ytan som 5 meter och ner till 40 meters djup. Ute till havs simmar den mestadels i ett djup mellan 8-166 meter eller 348-4 600 meter. Den förekommer i den epipelagiska zonen men tycks vandra vertikalt under dygnet. Under dagen simmar den till mycket stora djup och under natten upp till ytan, dock aldrig riktigt intill ytan utan snarast ett par tiotals meter under vattenytan. Denna vertikala migration är troligen den största anledningen till varför jättemunhajen förblivit oupptäckt fram till mitten av 70-talet.
 
Jättemunhajen kan nå en längd på 5,5 meter. Vid födseln är den troligen 1,5 - 1,9 meter i längd. Könsmognad är okänd. Troligen är denna haj ovovivipar med livmoderkannibalism i form av oofagi. Inga gravida honor har rapporterats.

Denna haj kan bli angripen av ciggarhajen Isistius brasiliensis. Jättemunhajen har ett mjukt skinn. Den kan också jagas av kaskeloter Physeter macrocephalus och jättemunhajen har fotograferats då den uppförts till ytan av en grupp kaskeloter.