Laxhaj

← Alla hajarter

Taxonomi

Biologisk beskrivning

Laxhajen är norra Stilla Havets motsvarighet till vår sillhaj Lamna nasus. De är mycket nära släkt med varandra. Laxhajen kan troligen bli större än sillhajen L. nasus och är mer kraftig och bastant. Det förekommer uppgifter om laxhajar som mätt upp till 3,7 eller 4,3 meter långa. Dessa rapporter kan vara förväxlingar med den snarlika vithajen Carcharodon carcharias som förekommer inom samma utbredningsområde som laxhajen. Angiven maxlängd för laxhajen är 3 meter.

Födan för laxhajen liknar den som sillhajen L. nasus har. Laxhajen har namngivits efter dess ihärdighet att jaga kungslax Oncorhynchus tshawytscha kring Aleutiska Öarna och den Alaskiska Golfen i norra Stilla Havet. Vid dessa områden fångas laxhaj i stora mängder under högsäsongen för kungslax. Möjligen vandrar laxhajen efter kungslaxen. Forskning tyder dock på att sådant inte är fallet, laxhajen tycks istället migrera efter sardinstim och sillstim i området. Laxhajen föredrar i större grad denna mindre stimfiskföda framför kungslaxen. Kungslaxen jagas dock i Alaska i imponerande ytsprång av laxhajen.

Laxhajen har en föda som är ganska begränsad till stimfisk och större liknande fiskar, som laxar, men även bläckfiskar ingår i födan. Stillahavspigghaj Squalus suckleyi jagas också av laxhajen.

Denna epipelagiska haj föredrar kalla vatten och är en välanpassad kallvattenhaj. Den förekommer ifrån ytan ner till 152 meters djup eller ibland ner till 255 meters djup, där laxhaj fotograferats av forskingsubåt. De simmar oftast ute till havs men kommer ibland in till ständerna och kan då även stranda. Utmed Kalifornien brukar den juvenila laxhajen stranda årligen. Man vet inte varför. Troligen påverkas de av ett neurotoxiskt algtoxin som flera andra marina vertebrater i området. Laxhajen migrerar i segregerade aggregationer baserat på storlek och kön. De juvenila hajarna förekommer på sydligare breddgrader medan vuxna hajar oftast förekommer i norra delen av Stilla Havet. Honorna migrerar söder över för att föda sina ungar under våren utanför Oregon och Kalifornien. Honor dominerar östra delen av norra Stilla Havet och hanar dominerar västra delen. I den västra delen sker parningen under vintern och hajar utmed de Japanska vattnen simmar norr utöver till västra Berings Hav och Okhotska Havet alltmedan vattnet blir varmare och våren kommer. Då hösten och den tidiga vintern kommer igen simmar de tillbaks, sammanlagt 6 440 km fram och tillbaka. Laxhajen kan uppträda i stim eller som solitära individer. Ibland kan flera individer jaga tillsammans vid ytan. De föredrar vattentemperatur mellan 2,5 och 24 °C . De är endotermiska som andra kungshajar i familjen Lamnidae och har därmed en högre kroppstemperatur än det omgivande vattnet. Laxhajen har troligen den högsta kroppstemperaturen hos någon av de endotermiska hajarna. Laxhajen kan ha en 8-11 °C högre kroppstemperatur än det omgivande vattnets temperatur. Större individer kan troligen ha en ännu högre kroppstemperatur och upp till 13,6 °C har rapporterats från vuxna individer.

Laxhajar är ovovivipara med livmoderkannibalism i form av oofagi. Honan föder 2-5 ungar och graviditeten varar troligen under 9 månader. Lite är känt om reproduktionen. Ungarna föds ute i det öppna havet söder om Okhotska Havet och i södra Kurilregionen. De förekommer sannolikt också oupptäckta födelseplatser utanför Kalifornien och Oregon. Då ungarna föds är de ca 40-85 cm långa. Hanar könsmognar vid 182 cm längd motsvarande en ålder på 5 år medan honor könsmognar vid 8-10 år motsvarande ca 220 cm i längd. Honor kan minst bli 20 år gamla och hanar minst 27 år gamla.

Honor i östra Stilla Havet mognar tidigare än de i västra delen av Stilla Havet och är också mer bastanta och kraftiga i förhållande till de i västra Stilla Havet.

Referenser

• Bernvi, D.C. (2006). Världens hajar. Del 1, Ordning jättehajar Lamniformes. Caracal Publishing. s. 82.
• Bernvi, D.C. (2007). Världens Hajar Del 2 Ordningarna Matthajar Orectolobiformes & Tjurhuvudhajar Heterodontiformes. Caracal Publishing. s. 90.
• Bernvi, D.C. (2014). Vithajen Carcharodon carcharias. Caracal Publishing. s. 840.
• Bernvi, D.C. (2018). Guide till världens hajar. Caracal Publishing. s. 285.
• Compagno, LJV, (1984). FAO Species Catalogue. Vol. 4. Sharks of the world. An annotated and illustrated catalogue of shark species known to date. Part 2 - Carcharhiniformes. FAO Fish. Synop. 125(4/2):251-655. Rome: FAO.
• Compagno, L.J.V. (2001). Sharks of the world. An annotated and illustrated catalogue of shark species known to date. Volume 2. Bullhead, mackerel and carpet sharks (Heterodontiformes, Lamniformes and Orectolobiformes). FAO species catalogue for fishery purposes No. 1, Vol. 2. Rome: FAO. 269 pp.
• Compagno LJV, Dando M, Fowler S. (2005). A field guide to the sharks of the world. HarperCollinsPublishers, Pp.368.

Om denna artikel