Vithaj

← Alla hajarter

Taxonomi

Biologisk beskrivning

Vithajen är en epipelagisk rovfisk, världens största rovfisk sett till vikten och kan väga upp till 2 000 kg. Vithajen föredrar varmt tempererade vatten men förekommer också i tropikerna. Då den förekommer i tropikerna ses den sällan vid korallrev, istället håller den sig i de djupare delarna av havet där temperaturen är lägre.

Större vithajar som är könsmogna vandrar i större grad oceaniskt. Vithajen är en hemkär fisk och vandrar till samma områden varje år eller vartannat år, detta kan ske genom transoceanska migrationer, t. ex. mellan Sydafrika och Australien.

Denna hajart kan simma in i vikar och bukter, ibland även estuarier. Den föredrar klippbotten och kan därför återses vid undervattensrev och liknande områden. Vithajen förekommer från ytan ned till 1 280 meters djup. Oftast observeras vithajar kring oceaniska öar med fengångare eller vid fiskebankar. Vithajen har en mycket stor tolerans för olika marina habitat och har ett av de mest omfattande utbredningsområdena som förekommer hos fiskar, däribland ingår förmåga att vistas i subarktiska och subantarktiska vatten och till tropikernas varma vatten. En viss sporadisk förekomst inom estuarier där flod och ebb skiftar salthalt är rapporterad. De stora individerna är mer tåliga för förändringar i den omgivande miljön, de är mer nomadiska än mindre individer under 3 meter. Observationer tyder på att vithajar sällan stannar kvar vid ett område längre än en vecka. Individer besöker områden regelbundet och periodvis. Vithajar återkommer under flera decennier i sträck till samma jaktområden säsongsvis varje eller vartannat år. Vithajar under 3 meter tenderar att hålla sig kustnära och är troligen bundna till subtropiska och varmt tempererade vatten. Juvenila vithajar håller sig i subtropiska och tempererade vatten.

Vithajen är endotermisk, den håller en högre kroppstemperatur än det omgivande vattnet i röd muskulatur, hjärna, ögon och magtarmkanal. Kroppsmuskulaturen kan överstiga 3-5 °C det omgivande vattnets temperatur. Den inre temperaturen i vithajen är omkring 18-19 °C och de flesta vithajar observeras i en vattentemperatur kring samma temperatur (19 °C). Magtemperaturen kan dock vara så hög som 10-17 °C högre än det omgivande vattnet och är i regel konstant 26 °C. Detta möjliggör för snabb matsmältning och ämnesomsättning.

Varmblodigheten ökar vithajens möjligheter att jaga i kalla vatten snabba och viga bytesdjur som marina däggdjur vilka också är varmblodiga. Vithajen kan anfalla sina byten i väldiga kraftutfall och hoppa upp ur vattnet 2,4 meter ovan vattenytan under ett anfall. Vithajen kan även hoppa upp på klippor efter bytesdjur eller utan känd anledning hoppa upp ur vattnet. Troligen kan ytsprången vara relaterade till hajens sociala natur och fungera som en kommunikationsmetod till andra vithajar i samma område. Vithajen är relativt ovanlig men aggregerar ibland i mindre grupper om 10 individer om en födokälla förekommer i närheten. Parallellsimmande är ett beteende som förekommer mellan två individer. Flera beteenden har rapporterats hos vithajen. Gapningar utan födostimulans är ett av de beteenden som återkommer hos flera andra arter och också hos vithajen. Detta ärett tecken på frustration som kommer av att vithajen inte lyckas fånga ett bytesdjur eller då ett bete dras undan framför nosen om hajen lockas till båtar för burdykning.

Kraftiga stjärtslag vid ytan är ett annat beteende som tyder på aggression och är unikt för vithajen. Vithajar kan också huka sina ryggar och vända ned sina bröstfenor, ett beteende som förekommer hos andra hajar och utmärker sig som ett hotbeteende.

Vithajar bitar varandra och tycks vara speciellt känsliga för bett över buken då denna är mycket tunn. Återhämtningen från bett över kroppen är för övrigt god men kan vara dödligt om bettet sker över gälarna. Vithajar har i regel många bitmärken från artfränder över kroppen och tandpunkteringar kan oftast lätt identifieras.

Vad som misstänks vara parning har observerats i Nya Zeeland och indikationer på parning förekommer från östra Kanada. Ett fall beskriver hur två vithajar vänder sig buk mot buk vid ytan utanför Nya Zeeland. Bitmärken på honor, framförallt omkring bröstfenorna eller på bröstfenorna tyder på att parningsakten troligen är snarlik den hos andra hajar. I Medelhavet har vithajar fångats med vad som misstänks vara parningsbett.

Honorna blir alltid större än hanarna och detta till viss del för att honorna måste föda ungar vilket kräver större resurser men även delvis för att klara av de påfrestningar som vithajhonan utsätts för under parningen. Lite är känt om parningen men honan har mycket tjockare hud än hanen för att klara av hanens bett under parningsakten. Hanen biter tag i honan som hos andra hajarter. Därefter vänder sig hajarna buk mot buk. Hanen för in en av sina två pelvisklaffar i honans vagina.

Forskare har aldrig observerat en parning men det är möjligt att födokällor där många vithajar samlas, t. ex som ett valkadaver kan vara viktiga för att hajarna ska välja en partner och para sig. Honor har observerats med bitmärken över fenor och utefter sidorna av kroppen efter andra vithajar, detta är troligen bitmärken efter hanar. Eftersom honan skadas under parningen är det sannolikt att honan är extra selektiv med vilken hane hon väljer att para sig med. Vithajhonor har även setts bli förföljda av vithajhanar och ibland sticker därefter hanen sin nos mot honans bukfenor. Det är möjligt att honan släpper ut luktspår i form av feromoner då hon känner sig redo för parning vilket stimulerar hanen till att följa efter honan.

Likt andra jättehajar (ordning Lamniformes) är denna haj ovovivipar med livmoderkannibalism i form av oofagi. Fostren äter de obefruktade äggen i livmodern. Graviditetens längd är 11-18 månader. Honan föder 2 till 14 ungar som vid födseln är ca 110-160 cm långa och som väger omkring 10-12 kg. Gravida honor är mycket ovanliga, troligen slutar honorna äta och simmar till områden där det råder lite fisketryck då de är höggravida. Gravida vithajar har rapporterats från södra Japan och Taiwan, Australien, Nya Zeeland, Kenya samt från Tunisien och Egypten. Kanske föder gravida vithajar sina ungar i varmare vatten eller subtropikerna. En annan förklaring till det låga antalet gravida vithajar kan vara att de mycket sällan blir gravida och när det varit gravida inte parar sig för än kanske två år efter att de fött sina ungar.

Vithajen producerar livmodermjölk i livmoder då den är gravid. Detta har tidigare noterats hos rockor och pigghajsartade hajar och kallas för histotrofi. Histotrofi innebär att livmoderväggen producerar näring till ungarna i form av en fettrik (ostlik) serös vätska genom små hårlika strukturer på insidan av livmoderväggen. Dessa strukturer på livmoderns insida ökar också syrenivån för fostren.

I en livmoder (av totalt två) kan stora mängder livmodermjölk på närmare 80 liter påträffas hos en gravid hona. Eftersom vithajen har två stycken livmödrar skulle det total röra sig om över 160 liter. Vithajens magvolym hos en 5 meter lång vithaj är omkring 150 liter. Gravida honor jagar sannolikt inte när de är gravida eftersom de inte skulle få plats med något i magsäcken om de har en stor mängd livmodermjölk i livmödrarna. Detta skulle också förklara varför gravida vithajar sällan fångas. Sannolikt äter gravida honor ingenting eller väldigt lite under graviditeten. Istället lever honan av leverns reserver som också måste fördelas till ungarna. Detta innebär att honan troligen avstår kalla vatten och söker sig till subtropikerna för att inte göra av med energi till uppvärmning av kroppen.

Under det tidiga skedet av embryonas utveckling i vithajens två livmödrar producerar modern den fettrika gula substansen som påminner om flytande ost. Vithajembryona livnär sig på detta och sin gulesäck under början av graviditeten för att sedan succesivt övergå till att äta obefruktade ägg som honan produceras från sina äggstockar. Ungarna har funktionella tänder som de kan bita hål på de obefruktade äggen med.

Hittills har man inte påvisat att vithajen är en adelfofag livmoderkannibal. Detta innebär att vithajen inte äter sina mindre outvecklade syskon. En jättehajar (ordning Lamniformes) har visat sig vara adelofag, sandtigerhajen C. taurus. Det är inte omöjligt att vithajen genomgår ett fjärde steg i graviditeten där större foster äter upp mindre foster som är välkänt hos sandtigerhajen. Troligen äter honan inget under födelseperioden och väljer varmare och kustnära vatten som födelseplats för att underlätta tillväxten hos ungarna. Födelseplatser för vithajar förekommer utanför Kalifornien söder om Point Conception, i Mexiko vid Baja California och i Atlanten utanför New York. I östra och centrala Medelhavet förekommer födelseplatser. I östra Sydafrika vid Port Elisabeth kan en födelseplats förekomma. I Australien utgör New South Wales födelseplats och uppväxtplats för vithaj. De mindre hajarna håller sig i varmare vatten och är föga benägna att simma över lika stora avstånd som de större hajarna. Nyfödda vithajar med en längd på 100-160 cm kan förekomma i lösa aggregationer.

De juvenila hajarna är fiskätare (piscivorer) tills de når en längt på ca 3 meter. Då vithajen föds tycks dess övre stjärtfenslob vara längre än den undre och den typiska halvmånformade stjärtfenan som man återfinner hos större vuxna individer blir mer och mer tydligt alltmedan vithajen blir större. Troligen kan detta tyda på att vithajen lever vid kustnära habitat i ständig närhet till botten som andra hajar vilka också uppvisar samma kroppsform med en längre övre stjärtfenslob.

Vithajen kan nå en längd på 5,9 meter och väga upp till 2 000 kg. Honorna blir alltid störst som hos så många andra hajar, en hona blir könsmogen vid 4-5 meter vilket motsvarar en ålder på 33 år. Hanarna blir könsmogna vid 3,5-4,1 meter och är 26 år. Honor kan åtminstone bli 70 år gamla. De flesta stora vithajar som fångas är honor mellan 5-5,8 meter. Uppgifter på vithajar över 6 meter är svåra att verifiera och har visat sig vara överskattade uppgifter eftersom det är svårt att mäta stora vithajar. I många fall har man mätt längden på hajen genom att lägga måttbandet på kroppen vilket orsakar en kurva på måttbandet och således ökar den egentliga längden.

Kroppslängd skall aldrig mätas utöver hajens kropp på detta sätt då det leder till felmätningar. Stora infångade vithajar för också med sig medial uppmärksamhet varför exemplarens verkliga storleksuppgifter ibland överdrivs. Maguelone-vithajen från Franska Rivieran är världens största bekräftade vithaj med en längd på 5,89 m. Beviset rör sig om en avgjutning av en vithaj som fångades utanför Maguelone i Frankrike 1956 och som idag finns att beskåda på zoologiska museet i Luasanne, Schweiz.

Vithajen är kosmopolitisk och har en mycket brett födospektrum. Vithajens konsumtionsförmåga ökar med storleken. En vithaj på över 4 meter har en magvolym på över 100 liter och kan därför svälja stora djur på upp till 100 kg. Vithajar över 3 meter tenderar att jaga större byten som marina däggdjur i from av sälar, delfiner, tumlare men även tonfisk och större hajarter. Vithajar med en längd över 3,6 meter har en föda som består till 80 % av marina däggdjur.

Individer som utvecklar sin föda mot marina däggdjur och större bytesdjur utgör en större risk att angripa människor. Vithajar omkring 3 meter kan dock inte äta upp en människa men vithajar över 4 meter klarar av att konsumera en hel människokropp. I ovanliga fall har vithajen ätit upp människor. Vithajen är den hajart som utfört flest oprovocerade hajangrepp på människan i förhållande till andra hajar. Tigerhajen Galeocerdo cuvier ligger på andraplats.

Denna hajart kan samlas vid valkadaver. Valkadaver kan vara en viktig komponent i vithajens föda för vuxna individer. Den äter as och även krokad fisk. Vithajen är trots funna kuriositeter i dess maginnehåll mycket selektiv med vad den förtär.

Det mesta av vithajens föda jagas även om as är en viktig komponent. Vithajens föda varierar beroende på jaktområde och förekomst av bytesdjur samt den potentiella skada bytet kan utgöra under jakt och förtäring. De mesta av födan består av marina ryggradsdjur och medelstora evertebrater. Den primära födan består av benfiskar och broskfiskar samt marina däggdjur. Sekundärt förekommer marina fåglar, bläckfiskar och kräftdjur tillsammans med marina reptiler. Ibland har även musslor eller sjöstjärnor påträffats som maginnehåll men kan inte anses utgöra en viktig del av födan. Vithajen inriktar sig främst på snabba och avancerade djurgrupper som föda i form av snabba ryggradsdjur. Inom benfiskar återfinnes små stimfiskar till stora tonfiskar. Oftast utgörs födan av pelagiska arter. Vithajen är framförallt en piscivor eller fiskätare till dess att den uppnår en längd över 3,6 meter.

Vithajen tar även andra hajar och rockor. Den snabbsimmande makohajen Isurus oxyrinchus har återfunnits i vithajens maginnehåll liksom flera andra snabba revhajar Carcharhinidae. Även hammarhajar Sphyrnidae och valhaj Rhincodon typus ingår i födan. Brugd Cetorhinus maximus återfinnes också tillsammans med en mängd andra broskfiskar som darrockor Torpedinidae.

De marina däggdjuren kan utgöra en viktig del av vithajens föda vid vissa områden. Delfiner Delphinidae och tumlare Phocoenidae är svåra att se som en lika viktig tillgång som sälar Phocidae och sjölejon Otariidae kan utgöra. Bitmärken upptäcks dock efter vithaj på flera arter av tandvalar Odontoceti. Däribland delfiner och tumlare som ibland strandar med grova vithajbett främst vid bakre delen av kroppen. Icke-predatoriska vithajbett förekommer också på levande individer. Maginnehåll hos vithaj vittnar om att tandvalar är en viktig komponent i vithajens föda. Späckhuggare Orchinus orca utgör är en naturlig fiende för vithajen. I Kalifornien har predation på mindre vithaj observerats utföras av späckhuggare. I Sydafrika förekommer det späckhuggare som jagar speciellt stora vithajar mellan 3-5 meter i längd för leverns skull. Dessa späckhuggare gör ett hål mellan bröstfenorna och suger sedan ut hela levern från vithajen. Troligen sker detta genom att vända vithajen upp och ned vilket innebär att vithajen hamnar i ett tillfälligt immobiliserat tillstånd. Predationen har inte observerats men strandade exemplar har påträffats. Återstoden av vithajen lämnas oftast därhän av späckhuggarna. Levern innehåller stora mängder av lipider och är mycket näringsrik. Levern kan uppgå till omkring 200 kg hos en stor vithaj och utgör en extremt näringsrik måltid för de hepatovoriska (leverätande) späckhuggarna.

Referenser

• Bernvi, D.C. (2006). Världens hajar. Del 1, Ordning jättehajar Lamniformes. Caracal Publishing. s. 82.
• Bernvi, D.C. (2007). Världens Hajar Del 2 Ordningarna Matthajar Orectolobiformes & Tjurhuvudhajar Heterodontiformes. Caracal Publishing. s. 90.
• Bernvi, D.C. (2014). Vithajen Carcharodon carcharias. Caracal Publishing. s. 840.
• Bernvi, D.C. (2018). Guide till världens hajar. Caracal Publishing. s. 285.
• Compagno, LJV, (1984). FAO Species Catalogue. Vol. 4. Sharks of the world. An annotated and illustrated catalogue of shark species known to date. Part 2 - Carcharhiniformes. FAO Fish. Synop. 125(4/2):251-655. Rome: FAO.
• Compagno, L.J.V. (2001). Sharks of the world. An annotated and illustrated catalogue of shark species known to date. Volume 2. Bullhead, mackerel and carpet sharks (Heterodontiformes, Lamniformes and Orectolobiformes). FAO species catalogue for fishery purposes No. 1, Vol. 2. Rome: FAO. 269 pp.
• Compagno LJV, Dando M, Fowler S. (2005). A field guide to the sharks of the world. HarperCollinsPublishers, Pp.368.

Om denna artikel