Hajar har funnits i över 400 miljoner år i en eller annan form. De utgör på detta sätt en form av de mest ursprungliga avancerade vertebraterna. Flera gånger under evolutionen har massutdöenden ägt rum, trots detta har hajar överlevt. Idag finns över 500 arter av hajar och närmare 700 arter av batoider (rockor). Detta är ett bevis på att hajar har utvecklat lösningar som är anpassningsbara till stora ekologiska förändringar. De har möjlighet att gång på gång i olika former av hajar upprepa framgångsrika anpassningar till de miljöer hajar utsätts för.

Idag är det inte hajarna som står för majoriteten av världens fiskarter, sedan Jura har benfiskar dominerat haven med flest arter. Däremot håller hajar positioner i havets ekosystem som gör dem till nyckelarter. Hajar har ett stort inflytande på havets ekologi eftersom de är predatorer på övriga stora marina djurgrupper. Hajar kontrollerar genom predation många benfiskpopulationer i haven. Hajar är därför viktiga.

Hajar är en grupp av broskfiskar som uppvisar både disparata lösningar, dvs. mycket olika lösningar men också tycks de presentera evolutionära mönster som upprepande gånger utvecklas under evolutionen hos olika grupper av hajar. Exempelvis är den spolformade kroppen ett exempel på en morfologi som återkommer gång på gång efter varje massutdöende hos hajar.

​

Så kan megalodon ha dött ut

Utgrävningar i södra Peru har visat att megalodon Carcharocles megalodon jagade mindre valar och större sjölejon under sitt herravälde i världshaven. Mindre dvärgvalar var viktiga bytesdjur för megalodon.

 

Fossilen som grävts fram visar predation på en fossil dvärgrätval Piscobalaena nana som kunde uppnå 5 meter i längd. Ett förhistoriskt sjölejon Piscophoca pacifica som kunde uppnå ca 5 meter i längd jagades också av megalodon och har också grävts fram i samma område.

 

Det är sedan tidigare känt att megalodon jagade bardvalar och det finns en hypotes kring hur megalodon faktiskt kan varit drivande i utvecklingen av bardvalarnas storlek genom att jaga dem. Eftersom bardvalarnas föda består av krill, djurplankton och mindre stimfisk förekommer i ofantliga mängder, nästintill i obegränsad mängd, av föda. Detta innebar att bardvalarna kunde växa i storlek till de skalor som vi ser idag. Genom att öka i storlek kunde valarna undvika att bli bytesdjur av megalodon då de förflytta sig till högre breddgrader kring polerna. Denna storleksförändring mot ökad längd och massa hos bardvalar kan drivits på genom ett predationstryck från megalodon. Större individer av bardvalar skulle i detta scenario klarat av predation bättre. Ett resultat av denna evolutionära kapprustning mellan megalodon och dess bytesdjur kan även inneburit att megalodon ökat i storlek för att jaga de alltmer större valarna. Megalodon kunde uppnå åtminstone 15 meter i längd.

 

Eftersom kraftiga klimatförändringar skedde i samma tid som megalodon försvann, ca 2-3 miljoner år sedan, har det länge föreslagits att klimatförändringar orsakade utdöende av världens genom tiderna största hajart. Megalodon levde för mellan ca 23-2 miljoner år sedan under valarnas storhetstid, Miocen. Fynden från Peru föreslår att bytesdjur som dvärglika rätvalar kan vara orsaken till megalodons försvinnande. De dvärglika valarna försvann under samma tid som megalodon försvann. Troligen minskade dessa mindre valars möjlighet att förse sig med föda på grund av klimatförändringar vilket resulterade i att de minska i antal. Till följd av detta specialiserade sig megalodon på större valarter. Megalodon lyckades troligen inte anpassa sig till de kalla vattnen kring Antarktis och Arktis tillräckligt snabbt dit de större bardvalarna vandra trots att hajen sannolikt var varmblodig som dagens vithaj.

 

De stora bardvalarna som vi idag har kvar i oceanerna kan därför vara de arter som lyckats överleva megalodon genom att anpassa sig till kallare vatten med hjälp av större kroppsstorlek och genom att vandra till Antarktis och Arktis, där megalodon även om den var varmblodig som den moderna vithajen, troligen inte skulle klara av att överleva.