VITHAJENS TÄNDER OCH KÄKAR

Många färre tänder är dock aktiva under ett anfall, närmare 70 tänder sticker ut ur tandköttet. Många av dessa tänder är också sköra och går lätt av. Det tar tid för vithajen att förvärva och sedan ersätta förlorade tänder. Ett anfall måste därför vara kort och kraftfullt för att inte skada tänderna ifall angreppet misslyckas. Därför angriper vithajen snabbt med ett kraftfullt bett som är menat att immobilisera bytet och låta det förblöda. Därefter då bytet är försvagat eller har dött kommer vithajen tillbaka för att sluka sitt byte genom att sarga späck, kött och ben styckvis tills den är färdig med förtäringen. Beroende på bytesdjurets storlek och närvaro av andra vithajar kan detta ta mellan 10-20 minuter när det t.ex. gäller en säl eller ett sjölejon. Är det ett mindre sjölejon kan vithajen sluka det helt eller i två delar. Man har även återfunnit hela kompletta delfiner liksom tonfiskar i maginnehållet. Vithajen kan alltså sluka bytesdjur hela vid behov.

 

Olika grupper av tänder
För att förstå hur vithajen använder sina käkar under ett angrepp är det viktigt att förstå hur tänderna i käken är grupperade och vilken funktion de har. Under senare år, baserat på en mängd olika predationstekniker utförda av vithajen, har man sett att vithajen tenderar att bruka specifika tandgrupper för olika ändamål.

​

Vithajens tandgrupper utgör tillsammans en tandserie. Det förekommer tre olika grupper i under och överkäke hos vithajen och dessa är anterialtänder, intermediären, lateraltänder samt posterialtänder. I överkäken finner vi en enskild intermediär tand som ej förekommer i underkäken. Intermediären utgörs av en enstaka tand och därmed inte en tandgrupp.

​

Tändernas funktion

Vithajens överkäke bekläds av breda tydligt triangulära tänder som fungerar som sågar eller knivar och sargar bytet medan undertänderna i regel fungerar som krokar eller gafflar och håller kvar bytet stadigt i käken. Under ett betts utförande lyfts nosen och överkäkens tänder exponeras. Dessa ligger vanligtvis skyddade och visas ej. Underkäkens tänder är konstant synliga då vithajen håller sin mun något öppen för att vatten ska cirkulera genom munnen alltmedan den konstant simmar framåt. Då nosen lyfts för att öppna munnen trycks även underkäken ned och lyfter sig sedan upp medan överkäken trycks fram ur munhålan under ögonen samtidigt som käkarna kontaktar bytet. Allt detta sker under ca 0,9 sekunder.

Överkäken har ett större svängrum än underkäken som sitter mer stadigt i bröstgördels muskulatur. Den övre käkhalvan kan expanderas från vithajens neurokranium där vitala organ som ögon och hjärna skyddas.

Käken och neurokraniet sammanbinds av flexibla ligament och medför att käken dels kan tryckas ut från sin placering under neurokraniet men även expanderas kraftigt horisontellt för ökat födointag. Detta medför att en 5 meters vithajen har fysiologisk kapacitet att konsumera en människokropp i en eller två delar. Vithajens sågkantade tandkronor möjliggör vithajen att med lätthet såga sig igenom vävnad med sin övre tandserie där anterialtänderna I, III fungerar för att punkterar och för att skära
djupare ner i fällda byten medan lateraltänderna penetrerar genom svävningar från hajens massiva bakre kroppsmuskulatur. Detta bildar ett tydligt zick-zackmönster efter vithajens livkapande bett.

​

Mellan överkäkens tänder I, III och DL1 finns en liten tand som är bakvänd övriga lateraltänder, vars tandkronas spets förvånansvärt riktar sig framåt mot käkens anterialtänder I och III. Denna bakvända tand kallad intermediären (Int) och antas fungera som vithajens spjutspets i käken då den i väldig fart, t. ex. genom en ytbrytning, kontaktar bytesdjuret med övre käkens intermediär. Eftersom tanden är kortare och ligger i ett öppet parti i käkens främre del, frånskilt övriga tänder, fungerar den utmärkt som tidig kontaktyta mot ett byte. Tidigare trodde man att intermediären var ett bihang utan funktion. En rudimentär tand.

Vithajen är väldigt försiktig med att förbruka sina tänder. Det tar ca 226-242 dagar att ersätta varje tand till en funktionell placering i käken. Intermediären är kort och bryts sällan av vid en kraftig stöt, den fungerar mer eller mindre som en konservöppnare. Intermediären tar upp stöten innan de två anterialtänderna I och III fortsätter igenom bytesdjurets öppnade vävnad.

Dessa två främre anterialtänder når därefter djupt ner i bytets kropp, t.ex. ner till kroppspulsådern eller amputerar en hel kroppsdel för att bidra till förblödning och sätter bytesdjuret i hypovolemisk chock eller blödningschock. Vithajens fatala käkar har sågkantade tänder som bidrar till att offret sällan känner av att tänderna penetrerar kroppsvävnaden. Många som blir angripna av vithajar upptäcker inte omfattningen för än de visuellt inspekterat skadan. De känner inte smärta eftersom amputering eller sår skärs upp istället för att slitas upp. Vithajens överraskningsanfall bidrar också till förvirring följd av chock (cirkulationssvikt) och sedan snabb förblödning.

Medan bytesdjuret övergår till medvetslöst tillstånd håller sig vithajen borta för att undvika skada. Bytesdjuret upplever även en adrenalinförhöjning vilket förskingrar smärta och ökar aktivitet i kroppen. Vithajen återkommer sedan då förblödningen försvagat bytesdjuret för att på detta sätt skydda sig mot den förhöjda aktiviteten adrenalinet bidrar med. På detta sätt undviker vithajen försvarsmekanismer och skada från bytesdjuret.

 

En vithaj har vanligtvis 13 tänder i överkäkens tandserie och 11 tänder i underkäkens tandserie, 13 + 13 + 11 + 11 = 48. Därmed förekommer 48 tänder totalt i båda höger och vänster käkhalva. Oftast är två rader funktionella och exponerade ovanför tandköttskivan vilket bidrar till att maximalt 96 tänder som mest kan vara aktiva hos en vithaj. I verkligheten är fallet sällan det att alla tänder är funktionella eller att de finns kvar i käken i och med att vithajen jagar. Antalet tänder kan dock naturligt variera från individ till individ, där vissa individer har 12-14 tänder i överkäken och 10-13 tänder i underkäken. Av detta kan man ta fram en tandformel som hos vithajen i vanliga fall ser ut på följande sätt: 13-13/11-11.

​

Heterodonti mellan juveniler och adulter
Vithajen har upp till 7 rader av tänder totalt i tandserien (totalt 336 tänder i hela käken). Juvenila vithajar har också en annan tandersättningsperiod som varar under kortare tid om ca 106-113 dagar. De juvenila vithajarna är också till skillnad till de adulta individerna i stort beroende av fisk, de är med andra ord fullständiga piscivorer. Detta återspeglas i juvenila vithajars tänder där tänderna är mycket smalare och mer skörare. De påminner mer om de hos makohajen Isurus oxyrinchus med den väsentliga undantaget att även juvenila vithajar har sågkantade blad på sina tandkronor. Hos nyfödda vithajar kan man även notera två kuspar som finns vid sidan av den stora centrala tandkronan. Heterodonti (olika tänder) kallas detta fenomen då hajarna uppvisar en viss form av tänder när de är adulta och en annan då de är juveniler. När vithajen närmar sig 3 meter i längd breddas tandkronorna och vithajens föda ökar i mångfald. Det är under denna period som vithajen söker nya födokällor och undersöker nya potentiella bytesdjur. Detta är anledningen till att vi ser flest 3 meters hajar i hajangreppstatistik från vithaj. Dessa tonårshajar förekommer också sedan sin juvenila levnadstid kustbundet vid stränder och kustremsor, primärt vid bentiska miljöer där de kan jaga medelstora rovfiskar inklusive andra hajarter. Det är därför nästan märkligt att inte fler människor blir angripna av dessa oerfarna tonårsvithajar som befinner sig i strandområden under en livsperiod då de övergår till att jaga marina däggdjur.

 

Heterodonti mellan könen
Allteftersom vithajen blir större och större under sin adulta livsperiod breddas tandkronorna ytterligare och tänderna blir kraftigare och starkare. Anterialtänderna blir också betydligt längre i och med att vithajens ålder ökar. Under en livstid som maximalt uppskattas till ca 73 år kan vithajen producera ca 5 000 tänder. Eftersom dessa tänder i stor utsträckning lämnas på havsbotten är även just hajtänder världens vanligaste vertebratfossil. Heterodonti förekommer också mellan könen. Eftersom vithajhanen biter tag i honan under kopulation, liksom många andra hajar skiljer sig även tänderna mellan adulta vithajar. Honor har distinkt längre tänder medan hanarna har något kortare tänder. En vithajhonas I och III, aterialtänder kan nå maximalt ca 7 cm vid en längd på 5,5-6 meter. Detta medför även att honor är bättre lämpade att jaga större bytesdjur då de kan nå djupare med sina längre anterialtänder. Honor är också större än hanar.