VITHAJENS UTBREDNING

Att vithajen har en högre kroppstemperatur än omgivningen kallas endotermi, med hjälp av ett finmaskigt blodkärlsystem där syrefattigt blod möter syrerikt blod, blodkärl mot blodkärl, bibehålls inre värme som alstras av muskulaturen. Det syrefattiga och varma blodet värmer upp det kalla syrerika blodet på sin väg in mot kroppens organ. På detta sätt sparar vithajen energi. De varma delarna av kroppen kan arbeta mer effektivt, däribland ögon, hjärna och centralt nervsystem, magsäck och inre muskulatur. Vithajen kan snabbt ta upp energi ur magspjälkningskanalen och jaga aktivt med syn och hjärna i kalla vatten. Den varma muskulaturen hjälper vithajen att göra snabba ryck i kallt vatten under längre perioder än andra fiskar, vilka har samma kroppstemperatur som omgivningen. Dessutom ökar den högre kroppstemperaturen vithajens jaktstandard mot marina däggdjur vilka är varmblodiga och intelligenta.

Det är fysiskt möjligt för vithajen att simma i svenska och nordiska vatten och även utmed den brittiska kustremsan men det skulle vara mycket osannolikt. Om vithajen skulle välja dessa områden finns det stora risker med att inte hitta tillräckligt med föda. Det är väl känt att vithajen genomför transoceaniska förflyttningar, t. ex. mellan södra Afrika och södra Australien. Vithajar i Stilla Havet rör sig mellan Nordamerika och Mexiko samt mellan Kalifornien och Hawaii. Att vithajen rör sig över så här stora områden innebär temperaturskillnader ner till bara ett par grader då de dyker hundratals meter ner i abyssen. Det innebär också habitatförändringar, varför vithajen måste vara noga med var den äter och när den äter. Det kan dröja 3 månader innan vithajen har möjlighet att förtära ett energirikt byte som valkadaver eller sjölejon.

För att sammanfatta vithajens utbredning kort förekommer den upp till 60 grader norr och söder latitud om ekvatorn. I tropikerna finns det också vithajar men där syns de sällan till och håller sig oftast ute på djupare vatten, ibland kan de dock observeras vid korallrev.

Det finns ett par hot-spots för vithaj där man oftast kan finna flera individer mer eller mindre regelbundet.

Det bästa stället i världen är utanför Gansbaai vid Dyer Island i Sydafrika. Följt av Seal Island i False Bay och i Mossel Bay. Alla dessa tre områden avgränsar varandra i närheten till Kapstaden. Ju längre öster ut man kommer ifrån False Bay ju fler vithajar hittar man i regel eftersom vattnet är varmare på den östra sidan av Godahoppsudden.

Ett annat bra ställe att få se rikligt med vithaj är utanför Mexiko i Still Havet vid Isle Gadalupe. Här förekommer det mycket vithaj under goda siktförhållanden och många hajar är över 4 meter.

Även utanför centrala Chile finns det vithaj, speciellt mellan Punta Angamos och Punta Lavapie. Längre norröver utanför USA:s västkust finns ett par öar som årligen besöks med vithaj. Kaliforniens Farallon Islands är kända för sina vithajar och sjöelefanter. Año Nuevo Island är mindre känt men tillhör en av världens bästa hot-spots för vithaj. Området utanför San Diego kan vara ett viktigt område för vithajfödsel då unga vithajar och juveniler tycks förekomma mer regelbundet. Det är också i närheten till San Diego som Montery Bay Aquarium är beläget där man lyckats flerfaldigt med att hålla juvenila vithajar i akvarium under kontroll. Ett annat ställe som är känt för vithajar är utanför Kalifornien vid Channel Islands nära Los Angeles.

Mitt ute i Stilla Havet finns det ett område vithajarna årligen migrerar till. Detta område kallas för vithajkaféet då man inte är säker på vad vithajarna gör men hela Stilla Havets populations tycks simma till området av okänd anledningen årligen. Denna hot-spot är av populationsbevarande skäl hemlig och något som forskarna inte vill gå ut med offentligt ännu.

På likande sätt har man gjort vid Stewart Island, ett nyupptäckt vithajområde utanför södra Nya Zeeland där det förekommer mycket vithaj. Nu är vithajen fridlyst i Nya Zealand.

Mellan Nya Zeeland och södra Australien har man också noterat att vithajar simmar och södra Australien är världskänt för sina vithajar. Sedan 80-talet har 94 % av populationen där försvunnit. Till stor del på grund av sportfisket efter vithaj.

I Australien förekommer vithaj mellan Hervey Bay, Queensland via Bass Strait och Great Australian Bright till Cape Naturaliste vid Western Australia. Specer Gulf är känt för fantastiska burdyk och filmer, producerade vid Neptune Island och Dangerous Reef. Det var nämligen där som delar av HAJEN och filmen Blue Water, White Death spelades in av Ron and Valerie Taylor. Vid Port Lincoln har många av de större vithajarna som rapporterats fångats.

Även vid Japan förekommer det vithaj, framförallt mellan Sendai Bay och Kumano Bay på Honshus östkust. I Japan har flera gravida honor fångats.

När det gäller Indiska Oceanen finns det ännu inga välkända områden där vithaj tycks förekomma rikligt.

I Medelhavet däremot har vithajar påträffats gång på gång, framförallt i de centrala delarna och kring Sardinien, Italien, Sicilien, Tunisien och Malta.

Utmed USA:s östkust har det förekommit mer vithaj förr. Vithajen tycks förekomma mer regelbundet kring Cape Elizabeth till Cape Hatteras, North Carolina.