FRÅGA OSS NÅGOT

© 2017-2025 VithajSafari.se/David C. Bernvi

Ditt livs äventyr väntar i Sydafrika, Kapstaden, Simon's Town, False Bay, Seal Island, Gansbaai, Dyer Island, Mossel Bay hos vithajen!

Fördjupa dig om vithaj Carcharodon carcharias och andra hajar.

Resan arrangeras av Tour Africa AB som har resegaranti ställd hos Kammarkollegiet Kontakt: info@vithajsafari.se

  • Twitter Social Ikon
  • YouTube Social Ikon
  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon

VITHAJENS FÖDA

Artikel: David C. Bernvi

Hos vithajen är svalget och magsäcken stor och bred för att tilllåta
konsumtion av större djurarter. Smakkörtlar finns dels emellan tänderna i tandköttskivan men också längre ner i svalgtaket utmed gälskivorna.

I svalgtaket finns små avlånga papiller med smakkörtlar som avgör om bytet bör sväljas eller ej. Om hajen sväljer något som den inte känner sig medgörligt med kan den tömma sin magsäck genom att trycka ut den genom sitt svalg. Detta har noterats under ett flertal gånger då vithajar har fångats. Magsäcken består av två delar och är U-formad. Den främre delen fungerar som en reserv där föda troligen kan förvaras under flera månader och en bakre del där maginnehållet bryts ner i större omfattning av enzymer än i den främre delen. I den främre och mycket större säcklika delen kan man hitta icke nedbrutet
maginnehåll som hela delfiner, sjölejon eller pälssälar, tonfiskar och stora mängder valspäck.

Det har förekommit mänskliga kvarlevor och till och med hela människokroppar enligt historiska utsagor men det är ytterst ovanligt. I ett fall från 1554 beskriver Guillaume Rondelet till och med att en soldat i full rustning påträffades i maginnehållet från en vithaj som landats vid Marseille i Frankrike. I detta fall skulle soldaten ha slukats i ett stycke. Under 1500-talet var medellängden hos europeiska män 154 cm vilket faktiskt möjliggör en sådan uppseendeväckande händelse. Enligt rustningar från denna tid kunde till och med soldater vara ännu kortare och enbart 134 cm långa. En stor vithaj kan med enkelhet sluka ett djur på en och en halv meter eller däromkring i ett svep. I en annan anekdot från Kenya angrips en afrikansk elefant Loxodonta africana som var på en simtur av en grupp vithajar.

Elefanten påträffades inte efter den angripits av hajarna, troligen konsumerad av vithajarna ute till havs. Man har också hittat en hel häst till fullo i styckevis konsumerad av en vithaj som fångades i Australien. Vid Newfoundland fann man en bortsprungen hund från det lokala området. Hunden försvann dagen innan vithajen fångades. I ett annat fall påträffades en bulldog i vithajens magsäck. Man har också hittat en hel del andra kuriositeter som sjögräs, glasögon, flaskor, konservburkar, en halmhatt, hummer, hummertinor, glas och ett väggur samt ett helt får. Dessutom har man hittat tennisskor, delar av en regnrock, en kastrull, ett par aluminiumburkar, en ficklampa med mera, listan fortsätter...

I regel tillhör dessa udda föremål undantagsfall, oftast är vithajen väldigt försiktig med vad den förtär. Om det är så att vithajen äter något konstigt har den även möjlighet att spy upp sitt maginnehåll. Vilket den i de flesta fall troligtvis gör innan människor hinner fånga vithajen med märkliga saker i dess maginnehåll.

Eftersom vithajen har en av världens bredaste utbredningar bland fiskarter kan den anpassat sig till lokala födokällor för att utveckla lokala jaktbeteenden tillämpade mot t. ex. pälssälar utmed Sydafrika eller sjöelefanter utmed amerikanska västkusten. Vithajen är därför till sin natur med ständiga habitatvariationer en karnivorisk generalist när det gäller födoval. Vithajen är i första hand en piscivor eller fiskätare. Den kan utnyttja lokala ansamlingar av marina däggdjur som sälar, sjölejon och sjöelefanter vilka aggregerar i kolonier vid näringsrika habitat. Dessa habitat hittar vi främst vid områden där kalla djuphavsströmmar väller upp vid varmt tempererade eller tempererade områden. Strömmarna för med sig näringsrikt vatten som bidrar till att fytoplankton blommar i större grad vilket bidrar till ett rikt ekosystem med större predatorer och villebråd till följd.
Till vithajens föda utmed Sydafrika ingår sydafrikanska pälssälar Arctocephalus pusillus pusillus primärt då vithajen nått vuxen ålder. Det är de unga pälssälarna som precis blivit färdigdiade och ska lära sig jaga som vithajen primärt prefererar. Dessa individer har ett ackumulerat späcklager som de lagrat upp under ett par månader för att klara den första inlärningsperioden av jakt på fisk. Späcklagret utgör omkring hälften av individens vikt i detta tidiga skede. De sydafrikanska pälssälarna måste öva sig på att jaga och hålla andan under längre perioder. De behöver också lära sig simma i grupper för att på detta sätt undvika att bli utsinglade av vithajen. Oerfarenhet utgör en fördel för vithajen. De unga oerfarna pälssälarna känner knappast till alla faror och är dessutom dåliga på att försvara sig.


Man kan därför observera vithajar som helt enkelt undviker utspolade yngre pälssälar för att de har ett mindre utvecklat späcklager. Större individer har inte heller lika välutvecklat späcklager och är dessutom erfarna vilket innebär att de kan försvara sig våldsamt då de angrips. De bits och rivs mot hajens nos och ögon. Detta leder till att vithajen även undviker dessa individer om det förekommer yngre mer späckrika bytesdjur som är lättfångade.

När vithajen är under 3 m är den i första hand en piscivor och livnär sig i Sydafrika till stora delar på andra hajarter. Mörkhajen Carcharhinus obscurus utgör en primär födotillgång för vithaj tills den når upp till 3 meter. Andra mindre hajarter och rockor är också ett viktigt inslag i födan. Vid den amerikanska västkusten utgörs den juvenila vithajens föda av en rad olika bentiska hajarter som leopardhaj Triakis semifasciata, pigghajar Squalus spp. och hundhajar Triakidae, stingrockor Myliobatiformes och andra rockor. Bland benfiskarna återfinnes cabezon eller simpa Scorpanenichthys marmoratus, vit havsaborre Atractoscion nobilis, grönlånga Ophiodon eleongatus och flundror i påtaglig mängd hos infångade individers maginnehåll. Utmed södra Australien förekommer en mycket nära släkting till den sydafrikanska pälssälen Arctocephalus pusillus pusillus, en underart, nämligen den australienska pälssälen Arctocephalus pusillus doriferus. Enligt genetiska studier så är den australienska underarten yngre än den afrikanska. Väldigt lite skiljer dock de båda åt, enbart kraniets struktur särskiljer de båda arterna liksom deras utbredning. Den australienska populationen är betydligt mindre än den afrikanska som sträcker sig från Namibia till Port Elizabeth i Sydafrika. Totalt uppskattas den sydafrikanska pälssälens population uppgå till 2 miljoner individer och i södra Australien återfinns blott 30 000 - 50 000 individer totalt.

För bara drygt ett par decennier sedan återfanns australienska pälssälar på båda sidorna av södra Australien. Idag har populationen minskat till enbart östra delen av södra Australien. Ytterligare två fengångare har dock en utbredning över södra Australien, både det australienska sjölejonet Neophoca cinerea och den nyazeelänska pälssälen Arctocephalus fosteri. Det australienska sjölejonet har en bredare utbredning som
sträcker sig från båda sidor av Australien och motsvarar en population på totalt 6 000 - 12 000 individer.


Dessa sjölejon har jagats till den mängden av människan att deras populationer haft svårt att återhämta sig. Dessa fengångare fanns tidigare även vid Tasmanien och New South
Wales. Vid Dangerous Reef i södra Australien som är mycket känt för vithajen finns omkring 700 individer kvar av det australienska sjölejonet N. cinerea precis vid gränsen av denna arts utbredningsområde.


Vad är det då för skillnad på sjölejon och pälssälar? Rent evolutionärt visar genetiska studier att det inte finns särskilt stor skillnad. För säljägaren däremot hade pälssälar bättre päls än just sjölejon som hade mycket kortare hår och därmed inte päls i säljägarens ögon. Därav förekommer olika trivialnamn. Sjölejon eller pälssäl är i sin biologiska bemärkelse mer eller mindre samma sak. Variationer på kranium och päls tycks utgöra den största morfologiska skillnaden mellan pälssälar och sjölejon.


Skillnaderna tycks dock vara marginella. Det är känt att vithajen genomför transoceaniska migrationer. Mellan Afrika och Australien förekommer den kergueliska pälssälen Arctocephalus tropicalis som har ett utbredningsbälte över subantarktiska öar och har påträffats vid Sydamerika, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Dessa fengångare skulle
kunna utgöra en födokälla för vithajen då den t.ex. migrerar mellan kontinenter som Afrika och Australien. Det är dock oklart vad vithajen jagar under dessa transoceaniska migrationer.

 

Kerguelisk pälssäl lever primärt på öar omkring Antarktis. Stora delar av populationen förekommer dock i kolonier vid Gough Island. Andra kolonier finns på Prins Edwardöarna, Tristan da Cunha, Crozetöarna och Otillgängliga ön. Det är möjligt att dessa fengångare kan utgöra en tillfällig födokälla för vithajen under transoceaniska migrationer.


Den Nya Zeeländska pälssälen Arctocephalus fosteri har en av de bredaste utbredningarna över södra halvklotets kustremsa. Utbredningen sträcker sig från sydvästra Australien till och med hela Nya Zeeland och ett par sydliga subantarktiska öar. Denna pälssäl jagas också av vithajen som många andra av dess släktingar vid en ö. I detta fall söder om till södra Nya Zeeländska ön. En ö vid namn Stewart Island. Vid Stewart Island förekommer vithaj i den grad att man kan anse Stewart Island som en hotspot för vithaj liksom Sydafrikas Dyer Island, Australiens Dangerous Reef eller Nordamerikas Farallon Islands. Utmed södra Nya Zeeland förekommer även hookers sjölejon Phocarctos hookeri som främst har en utbredning på de subantarktiska öarna utanför Nya Zeeland, Aucklandöarna, Campbellöarna och Snareöarna. Hookers sjölejon migrerar under parningstiden till Nya Zeelands södra ö där vithajen även jagar dessa sjölejon. Chathamöarna, en bit öster ut ifrån Nya Zeeland, utgör också en hotspot där den Nya Zeeländska pälssälen Arctocephalus fosteri förekommer för att föda sina ungar.
Vid Chathamöarna förekommer också vithaj med relativ regelbundenhet. Ännu en plats där det förekommer rikligt med fengångare är utmed Sydamerikas spets. Den sydamerikanska pälssälen Arctocephalus australis och det sydamerikanska sjölejonet Otaria flavescens förekommer på både västlig och östlig sida av Sydamerika. Vithajen jagar de sydamerikanska pälssälarna i de varmt tempererade områdena, framförallt kring Chile. Utanför Chile finns även ett antal öar under namnet Juan Fernández öarna. Här finner vi Philippis pälssäl Arctocephalus philippii som troligen utgör en viktig födokälla för vithajarna då ett flertal kolonier förekommer utmed öarna. Det förekommer dock inga direkta studier kring vithajspopulationen i området utöver en rad hajangrepp som rapporterats på dykare och simmare samt ett imponerande fossilt sediment rikt på olika vithajsarter kring Chile. Troligen utgör området kring Chile en av världens bästa platser för att finna vithajar på och kan mycket väl utvecklas till en hotspot för vithajsburdykning. Enligt uppgifter har ett riktat sportfiske efter vithaj bedrivits i Sydamerika under 80-talet. Detta skulle ha utarmat arten till den grad att den numera är relativt sporadisk kring Chile.


Sälar och fengångare förekommer i ett 30-tal arter som utbreder sig över alla världens hav. Det finns därför goda förutsättningar för en art som vithajen att jaga dessa arter som bytesdjur säsongsvis. Utmed hela den Sydamerikanska och Nordamerikanska kustlinjen förekommer olika arter av fengångare.

 

Norr om de sydamerikanska pälssälarnas utbredning vid Galapagosöarna finner vi galapagossjölejon Zalophus californianus wollebakei, en underart till det kaliforniska sjölejonet Zalophus californianus californianus, vilket i sin tur breder ut sig ifrån norra Mexiko och vidare upp förbi den amerikanska västkusten, där vi finner flera vithajhotspots som Farallon Island, Channel Islands och Año Nuevo Island, vägen upp till Kanada och södra Alaska. Utanför Mexiko hittar vi även Guadalupeön (Guadalupe Island) som har sin egen pälssälsart; guadalupepälssäl Arctocephalus townsendi. Vid Guadalupeön finns även den nordliga sjöelefanten Mirounga angustirostris vilken utgör en födokälla för vithajen. Dessa jättar kan ses jagas aktivt vid Farallon Island  som även tillhandahåller en stor population knubbsälar Phoca vitulina. Knubbsälarna har en bred utbredning som sträcker sig från centrala Mexikos kust och den kaliforniska halvöns kustremsa till Kina, Japan och Nordkorea längst hela kustremsan från Nordamerika till den asiatiska kontinenten inom Stilla Havet. Det förekom även en underart av det kaliforniska sjölejonet vid Japan; japanskt sjölejon Zalophus californianus japonicus som antogs förekomma över hela den koreanska halvön och Japan. Denna underart eller art sågs senast 1974 och är idag klassad som utdöd.


Utmed den amerikanska västkusten förekommer dessutom den nordliga pälssälen Callorhinus ursinus vilket även den jagas av vithaj samt Stellers sjölejon Eumetopias jubatus. Båda arterna förekommer vid västra och östra Stilla Havskustens nordliga del.


Vithajen har setts jaga gråsäl Halichoerus grypus i både Europeiska och Kanadensiska farvatten. Arten utgör troligen tillsammans med knubbsäl Phoca vitulina ett föremål för jakt utmed den amerikanska östkusten. På senare år har man dels bevittnat predation utmed den amerikanska östkusten på just gråsäl Halichoerus grypus då populationen utanför Cape Cod vid Chatham återhämtat sig sedan 1970-talet då arten fridlystes. Som
följd av detta återhämtande har även vithajarna ökar i området till den grad att märkningsstudier pågår under sommarhalvåret i området. Vithaj har också på senare år rapporterats under december norr om Cape Cod vilket bör ses som en tydlig indikering
på vithajarnas närvarande långt norr om dess tidigare förväntade utbredningsområde. Det finns även historiska vittnesmål om att vithajen skulle ha förekommit så långt norr ut
som Grönland, detta är dock mycket svårt att med dagens kunskap ta på allvar. Man bör dock inte underskatta vithajens förmåga att klara sig även i dessa mycket kallare vatten om det förekommer rikligt med bytesdjur.


Man kan uppskatta baserat på kända hotspots att vithajen kan tänkas förekomma i varmt tempererade och tempererade områden där en kall djuphavsström möter en varm ytvattenström som bidrar till en vattentemperatur på mellan 16-21 grader. Det är också viktigt att det förekommer rikligt med större predatorer som fengångare, delfiner, tonfiskar, bläckfiskar eller andra möjliga bytesdjur för att vithajen ska attraheras. När det gäller vithajens förekomst i Medelhavet har det visat sig att bland de vithajar man fångat i över 80 % av fallen har hajarna konsumerat delfin Delphinidae. Det förekom sedan tidigare även en population med munksälar i Medelhavet, havsmunken Monachus monachus. Medelhavet har en dokumenterad närvaro av vithaj.


I Medelhavet förekommer sedan tidigare en rik population av nordlig blåfenad tonfisk Thunnus thynnus som man vet vithajen jagar samt populationer av olika delfinarter som kan utgöra viktiga födokällor för vithajen. Nordlig blåfenad tonfisk är idag kraftigt utarmad i Medelhavet.


Utanför den amerikanska västkusten förekommer ett område som kallas för ”White Shark Café” (Vithajskafét) där man inte är säker på vad vithajen primärt gör. Baserat på det stora antalet kaskeloter Physeter macrocephalus och bläckfiskarter (ordning) Teuthida i området samt att en djuphavsström tycks välla upp vid området där vithajen årligen migrerar kan det mycket väl vara en viktig plats för någon form av aggregerad födokälla. En hypotes som förekommer menar att undervattensberg och bergskedjor som bidrar till djuphavsekosystem med uppåtströmmande mineraler och metangaser bildar en näringskedja upp mot ytan.

 

Där primärproducenter finns på botten med olika trofiska nivåer av djur längre upp i pelagen från botten istället för ifrån ytan. Detta skulle förklara varför späckhuggare Orcinus orca och vithajar ansamlas mitt ute i oceanerna där det till synes inte förekommer någon föda sett ifrån ytan. I själva verket menar hypotesen att det förekommer rika mängder av bläckfisk och fisk i mesopelagen vilka toppredatorer jagar.
Vithajar som besöker Vithajkafét tenderar också migrera till Hawaii vid enstaka fall. Hawaii utgör en ögrupp vithajen återkommande besöker som även den har munksälar, hawaiisk munksäl Monachus schauinslandi. Men vithajens närvaro omkring Hawaii är dåligt studerad.


Utöver fengångare Otariidae och sälar Phocidae utgör även andra marina däggdjur en viktig födoresurs. Detta i form av olika tandvalar Odontoceti men även juvenila bardvalar Mysticeti och i den mån det förekommer kadaver av bardvalar eller större tandvalar.


Det är välkänt att vithajen gärna frossar i sig späcket på döda valar oavsett vilken art det gäller. Vithajen lägger sig ofta då med sin buk exponerad uppåt och sliter loss väldiga späckstycken från valen. En 5 meters vithaj kan i ett stycke lossa upp till 20 kg späck från en val åt gången. Det är inte ovanligt att få bevittna flera vithajar som samlas vid ett valkadaver vid områden som är hotspots för vithaj. Vid Smitswinkel Bay i närheten av False Bay i Sydafrika har man bevittnat hur en strandad dvärgrätval Caperea marginata som delvis befann sig på land och delvis i vattnet och hur denna drogs ut till havs av 7 vithajar alltmedan de frossar i sig valens späck. Precis som späckhuggaren Orcinus orca fick vithajen sitt namn under valfångstindustrin då både späckhuggare och vithajar ansågs utgöra ett hot mot den fångade valen genom att just angripa och förtära valens
späck vilket man använde för att producerade valtran. Olaus Magnus beskrev dock späckhuggaren litterärt för första gången som "Orca" redan 1539 i Carta Marina och Linné beskrev arten med vetenskapligt namn 1758 i Systema Naturae.


Två av världens sista valfångststationer fanns vid kuststäder i Sydafrika och Australien. Den ena valfångststationen stängdes ned 1975 vid Durban i Sydafrika. Det var även här som myndigheten Natal Anti-Shark Messures Board inrättades och ett flertal hajangrepp rapporterats under åren då valfångststationens verksamhet var som aktivast. En stor anledning till det förhållandevis större antalet hajangrepp har troligen att göra med valfångststationens verksamhet vid Durban tillsammans med det stora antalet badare och simmare som sökte Durban som ett semesterresemål.


Utanför Durban har några av de största vithajarna fångats enligt uppgifter. Ett sportfiske på spö efter vithaj pågick även ifrån kajkanten i Durban under flera decennier då valfångststationens aktivitet attraherade hajar långväga från södra oceanerna.


Den andra sista valfångststationen stängdes ner 1977 vid Albany i Australien. Även flera år efter dessa två stationer stängdes ned, båda vilka var aktiva under flera decennier, misstänker man att vithajar återkom till Durban och Albany periodvis suktande efter rester av valkadaver. Med andra ord har troligen den ständiga valslakten vid dessa två valfångststationer attraherat vithajar till områdena vilket sedan resulterat i ett periodiserat migrationsmönster hos vithajarna som annars troligen inte skulle ha förekommit utan valfångststationerna.


Vithajen jagar också större valar i levande tillstånd även om kadaver oftast är det vanligaste sättet hajen beskaffad sig med stora djur som bardvalar eller kaskeloter. Aktiv aggregerad predation utförd av vithaj mot juvenil gråval har bevittnats. Detta fenomen utfördes av fyra vithajar vid San Ignacio Lagoon, Kaliforniska halvön. Misstänkt predation utförd i Medelhavet på en fenval Balaenoptera sp. av oidentifierad art har även bevittnats
1910 utanför Elba. Troligen rörde det sig om en juvenil Balaenoptera physalus eller en minkval Balaenoptera acutorostrata.


På Sicilien återfanns en strandad val med bitmärken efter vithaj 1976 som bildar misstanke om aktiv predation. Där predation på valar idag förekommer tenderar även lämningar av dessa predationer bevaras om geologin tillåter. I Italien har fossil återfunnits med bitmärken efter vithaj på benfragment och även på flera platser i Sydamerika, där även kvarlämningarna utgörs av förhistoriska sjökor som jagats av vithajar. Det är troligen dock omöjligt att särskilja fossila bitmärken mellan predation
eller asätande.

Låt oss spekulera på ämnet sjökor som födoresurs för vithajar. Stellers sjöko Hydrodamalis gigas dog ut 1768. Fossil från Venezuela tyder på att predation av förhistoriska jättevithajar Carcharodon sp. har förekommit på förhistoriska sjökor. Då
Stellers sjöko upptäcktes i norra Alaska med sitt tjocka barkskinn och kraftiga revben är det underligt att dessa sjökor som till synes åt kelp inte fanns i mer sydliga trakter utmed Amerika.


Självklart kan de i deras troligen mer sydligare utbredning också blivit jagade av urbefolkningen i from av indianer någon gång innan västerlänningar beskrev arten för att kort efter utrota den. Om vi förflyttar oss till tiden innan människan besteg Amerika kanske det dock faktiskt är möjligt att anta att dessa sjökor utgjorde en födokälla för C. megalodon och nu utdöda jättevithajsarter. Kanske var det så att dessa sjökor faktiskt anpassade sig till kallare vatten till följd av predationstryck från förhistoriska vithajar. Stellers sjöko saknade även framfenor. Deras armar var därmed korta stumpar. En märklig anpassning som inte återfinns hos andra marina däggdjur. Möjligen har flera miljoner års evolution utvecklat en form av sjöko som under år efter år av evolutionär selektion förflyttat sig mer och mer norr ut och samtidigt utvecklade tjockare hud. En barkhud som det inte ens gick att skjuta hål på med gevär enligt upptäckarna på 1700-talet. De massiva revben som återfinns hos just sjökor skulle troligen kunna klara trycket från en jättevithajs käkar bättre än exempelvis en delfin. Att anta att förhistoriska vithajar jagat Stellers sjöko är blott en långsökt spekulation som öppnar upp för ett förvisso intressant ämne.


Predation på tandvalar Odontoceti i form av tumlare Phocoenidae, delfiner Delphinidae och näbbvalar Ziphiidae förekommer hos vithajen. Enligt studier kan delfiner nå upp i en hastighet om 25-32 km/h medan vithajen kan nå 30 till 35 km/h. Vithajen kan därmed fånga delfiner då den är snabbare än dem. Maginnehåll och bitmärken på delfiner bekräftar detta. Det finns dock rapporter om att vissa tandvalar skulle kunna nå upp till
55 km/h men dessa uppskattningar har gjorts från klippor och är troligen överskattade.
Studier utmed Kalifornien och Australien visar att angrepp på tandvalar tycks förekomma under sommar och höst i större omfattning.


I Kalifornien förekommer vithajen under denna period vid kusten och migrerar senare ut till havs under vinter och vår. Vid Moreton Bay i Australien är över en tredjedel av de observerade burrunandelfinerna Tursiops australis bitna av hajar och i många fall Carcharodon carcharias. Burrunandelfinen Tursiops australis upptäcktes 2011. Predation på tandvalar och i första hand snabbsimmande delfiner är i förhållande till fengångare
svårt att observera. Troligen utgör delfiner sekundärt till fenfångare och sälar en viktig födokälla för vithajen. Delfiner tycks förekomma som maginnehåll bland vithajar fångade i tropiska och varma vatten där det saknas fengångare och sälar.


I Kalifornien, Medelhavet och Sydafrika förekommer rapporterad predation av vithaj på delfiner och andra olika arter av tandvalar. Studier utförda utmed den amerikanska västkusten tyder även på att vithajen främst tycks jaga arter av tandvalar som förekommer oceaniskt och i mindre utsträckning de arter som oftast förekommer kustnära. En fördel för vithajen vid jakt av delfiner Delphinidae och tumlare Phocoenidae är det faktum att en angripen delfin eller tumlare inte kan ta skydd på land som en säl, pälssäl eller ett sjölejon kan. Delfinen är därmed utlämnad till att dess flock kan skydda dem från en aspirerande hungrig vithaj. Man har observerat en 4-5 meters vithaj jagas bort av en grupp deltadelfiner Sousa chinensis i Sydafrika. Jag har själv även sett bitmärken efter vithaj på dessa delfiner vid Dyer Island i Sydafrika. En indikation på att vithajen utsätter denna delfinart för riktat predationstryck.


Vithajen tycks rikta in sig på en angreppsordning av följande kroppsområden vid angrepp mot delfin eller tumlare: Först och främst angriper vithajen kaudalpedunkeln, där viktiga muskler greppar tag om ryggraden samt där stora kroppspulsådern ligger ytligt. Denna angripsplacering är även välrepresenterad bland fossila valben prederade av den förhistoriska jättetandhajen C. megalodon som jagade bardvalar. Efter kaudalpedunkeln
tycks vithajen sekundärt angripa den urogentala regionen följt av buken och därefter ryggfena och ovansidan av delfinen eller tumlaren. Troligen snurrar delfiner och tumlare då de blir jagade av vithajen vilket medför att vithajen ibland angriper ryggfenan och kapar av den eller delar av den. I huvudsak angriper vithajen bakifrån och främst underifrån som den gör med fengångare och sälar. På detta sätt håller sig vithajen undan räckhåll från ögon och sonar som kan upptäcka vithajen. Det finns även bitmärken som tycks förekomma placerade på just kroppsområden som delfinen eller tumlaren använder för att kommunicera med sina artfränder. Huvudet och framförallt ovansidan tycks sargas specifikt av vithajen, möjligen för att immobilisera delfinen eller tumlarens kommunikationsmöjligheter med återstående av delfingruppen som kan jaga bort vithajen från sitt villebråd.


Andra tandvalar som kan utgöra ett bytesdjur för vithajen är troligen näbbvalar, då vithajen befinner sig långt ute till havs, periodvis oceniskt t. ex. vid Vithajskafét. Det finns en rapport om predation på pygmékaskelot Kogia breviceps och dvärgkaskelot Kogia simus. När det gäller näbbvalar finner vi Stejnegers näbbval Mesoplodon stejnergeri och Cuviers näbbval Ziphinus cavirostris som en del av vithajens föda.

Andra valar som associeras med predation från vithaj eller som förtärts av vithaj som valkadaver inkluderar följande arter:


Blåval Balaenoptera musculus
Knölval Megaptera novaeangliae
Fenval Balaenoptera physalus
Gråval Eschrichtius robustus
Kaskelot Physeter macrocephalus
Dvärgkaskelot Kogia simus
Pygmékaskelot Kogia breviceps
Stejnegers näbbval Mesoplodon stejnergeri
Cuviers näbbval Ziphinus cavirostri
Deltadelfin Sousa plumbea
Rissos delfin Grampus griseus
Strimmig delfin Stenella coeruleoalba
Kortnosad delfin Delphinus delphinus
Sydlig atlantvitsiding Lagenorhynchus obscurus
Stillahavsvitsiding Lagenorhynchus obliquidens
Dalls tumlare Phocoenoides dalli
Tumlare Phocoena phocoena

Ett marint däggdjur som sannolikt inte tillhör vithajens föda utan mer en kuriositet i dess jaktbeteende och maginnehåll är havsuttern Enhydra lutris. Havsutter påträffas ibland som maginnehåll hos vithajen eller flytande vid ytvattnet, dödligt angripna av vithajen utmed Kaliforniens kustband. Uppskattningsvis lämnas oftast dessa havsuttrar åt sitt öde då vithajen märker att uttrarna inte utgör någon näringsrik föda. Havsuttrar saknar den späckmängd som vithajen är ute efter. Precis som sydafrikanska pingviner Spheniscus demersus utmed södra Afrikas kust kan man se skadade havsuttrar utmed Nordamerikas
kust. I havsutterns fall har man uppskattat att 0,5 % av den kaliforniska populationen utsätts för angrepp av vithajen. Lokalt förekom dock högre dödlighet. Exempelvis vid Año Nuevo Island, där dödligheten är närmare 20 % på havsuttrarna utifrån vithajangrepp.

Ett misstänkt bytesdjur som skulle kunna spela en central roll hos vithajen när det kommer till egentlig föda är humboltbläckfisken Dosidicus gigas som kan nå närmare 2 meter och omkring 50 kg i vikt. Denna art skulle kunna vara en anledning till varför vi ser vithajar migrera från kusthabitat vid amerikanska västkusten under vintertid till vithajcafét.

 

Andra evertebrater som man förvånansvärt återupptäcker som maginnehåll hos vithajen är krabbor. Ibland stora mängder krabbor. I ett exemplar som infångades utanför Washington State den första september 1950, återfanns 150 krabbor av dungenesskrabba Cancer magister och rödkrabba Cancer productus.

 

Vithajen med dessa kuriosa maginnehåll var 4,4 meter lång och innehöll dessutom flera olika fiskarter samt bakpartierna av två knubbsälar Phoca vitulina. Man har också hittat stillahavskrabban Cancer antennarius som maginnehåll på vithajar som är under 2 meter utmed Kaliforniens kustband. Återigen bland blötdjur Mollusca hittar vi 10-armade sepiabläckfiskar Sepiidae och andra 10-armade bläckfiskar i ordningen Teuthoidea. Även sniglar Gastropoda och specifikt en art kalifornisk sjösnäcka Bursa californica har återfunnits i maginnehållet. Musslor Bivalvia och abalon Haliotis spp. samt anda märkliga maginnehåll har också påträffats i fångade vithajar, däribland ålgräs Zoostera sp. och sjöstjärnor Asteris sp., tämligen märkliga fynd. Dessa sistnämnda arter utgör något udda maginnehåll. Bisaker kan konsumeras i samband med jakt och förtäring av annan mer naturlig föda. Bläckfiskar kan däremot periodvis troligen utgöra en viktig födokälla för vithajen.


Vithajen är primärt en piscivor och har förhistoriska håbrandartade hajar bland sina närmaste anfäder. Det var först när dessa vithajshajs-lika anfäder utvecklade bredare särraterade tänder som de marina däggdjuren började ingå som en viktig födokälla. För vithajsarten Carcharodon hubbelli vilken föregår vår moderna vithaj Carcharodon carcharias är det bekräftat att marina däggdjur utgjorde en födokälla för omkring 6,5 miljoner år sedan. Det är möjligt att marina däggdjur var ett viktigt inslag innan dess också vilket resulterade i bredare tandkronor hos Carcharodon hastalis som senare utvecklades med sågartade tandkronor.

Den förhistoriska håbrandartade hajen Carcharodon hastalis föregick Carcharodon hubbelli. Tillsammans utgör vithajen med C. hubbelli och C. hastalis kronoarter där en tydlig evolution i kronologisk ordning är bevisad.

Bland den moderna vithajens fiskföda förekommer därför många större fiskarter som miljontals år tillbaka fungerat som ekologiska bärare för att låta vithajen selektera fram predation mot högt energirika födoresurser vilket de marina däggdjuren utgör. Det är känt att vithajen i Medelhavet jagar tonfisk och har under hundratals år har den bifångats i samband med fiske av just tonfisk. I samband med detta fiske har man tillämpat ett antal olika metoder för att tampas med vithajens närvaro. Bland annat brukade man alltid historiskt sätta ett köttstycke från en häst vid ingången till tonfiskburen för att undvika vithajens närmande intresse vidare in genom tonfiskburens öppning där tonfisken infångades. Dykare har även ett ordspråk som lyder: "Ser du en hona, vänd dig om, hanen är inte långt borta". Detta tyder alltså på att vithajhanen tycks följa efter honan. Troligen finns det alltså en relation till fortplantning och tillgång av föda. Födokällor kan antas samla vithajar vilket leder till val av partner.

Lista på teleoster som vithajen jagar:

Grön stör Acipenser medirostris
Atlantisk menhaden Brevoortia tyrannus
Australisk sardin Sardinops sagax
Sardin Sardina pilchardus
Anchovis Engraulide
Kungslax Oncorhynchus tshawytscha
Regnbågsöringar Oncorphynchus spp.
Kattfiskar Ariidae
Knotfisk Prionotus spp.
Stillahavskummel Merluccius productus
Silverkummel Merluccius bilinearis
Bromsfisk Urophycis spp.
Torskfiskar Gadidae
Sandflundror Paralichthyidae
Skäddor Pleuronectidae
Barakudor Sphyraenidae
Santer Cheimerus nufur
Engelsman Chrysoblephus anglicus
Slinger Chrysoblephus puniceus
Fläckig grymtfisk Pomadasys commersonni
Natalpagell Pagellus natalensis
Hapuku Polyprion oxygeneios
Blåfisk Pomatomus saltatrix
Smörfiskar Stromateidae
Strimmig havsabborre Morone saxatilis
Klumpfisk Mola mola
Vit trumfisk Atractoscion nobilis
Taggmakrillfiskar Carangidae
Spansk makrill Scomber japonicus
Blåfenad tonfisk Thunnus thynnus
Långfenad tonfisk Thunnus alalunga
Gulfenad tonfisk Thunnus albacares
Ryggstrimmig pelamid Sarda sarda
Auxid Auxis thazard
Svärdfisk Xiphias gladius
Australiensisk lax Arripis truttacea
Nya Zeelänsk snapper Pargus auratus
Afrikansk havsgös Argyrosomus hololepidotus
Drakhuvudfisk Scorpaena sp.
Svart klippfisk Sebastes melanops
Kungsfiskar Sebastes spp.
Cabezon Scorpaenichthys marmoratus
Grönlånga Ophiodon elongatus
Multefisk Mugil sp.
Tandbraxen Dentex dentex

Bland hajar finner vi följande inom vithajens födospektrum:
Kohaj Notorynchus cepedianus
Pigghaj Squalus acanthias
Valhaj Rhincodon typus
Brugd Cetorhinus maximus
Rävhajar Alopias spp.
Sandtigerhaj Carcharhinus taurus
Makohaj Isurus oxyrinchus
Kalifornisk hundhaj Mustulus californicus
Hundhaj Mustulus canis
Brun hundhaj Mustulus henlei
Gråhaj Galeorhinus galeus
Mjölkhaj Rhizoprionodon acutus
Kopparhaj Carcarhinus brachyurus
Mörkhaj Carcharhinus obscurus
Högfenad revhaj Carcharhinus plumbeus
Blåhaj Prionace glauca
Hammarhaj Sphyrna lewini

Bland rockor finner vi:
Mindre gitarrfisk Rhinobatos annulatus
Jättegitarrfisk Rhynchobatus djiddensis
Stingrockor Dasyatis spp.
Kalifornisk örnrocka Myliobatis californica
Tjurrocka Pteromylaeus vinus

Havmusfiskar:
Vitfläckig havsmus Hydrolagus colliei
Plognoshavsfiskar Callorhunchidae

Utöver detta jagar även vithajen havslädersköldpaddan Dermochelys coriacea. Något som har rapporterats från Kalifornien där två exemplar har återfunnits med bitmärken efter vithaj. I södra Australien har man även bevittnat predationsförök av vithaj på havslädersköldpadda. Andra havssköldpaddor som oäkta karettsköldpadda Caretta caretta har setts angripas av vithaj utanför North Carolina och även i Medelhavet där även grön havssköldpadda Chelonia mydas har rapporterats som maginnehåll hos vithaj. I Medelhavet har man observerat hela havssköldpaddor som är fullständigt intakta i vithajens magsäck. Försökt till predation där vithajen endast bitit tag i sköldpaddans skal för att sedan släppa den utan att bringa sköldpaddan någon större skada har också rapporterats från Medelhavet. I Medelhavet förekommer havssköldpaddor som maginnehåll i 17 % av fallen hos fångade vithajar vilket är en förhållandevis hög andel. Troligen utgör havssköldpaddor i Medelhavet en del av vithajens vanliga föda.

Bland fåglar Aves finner vi en rad olika arter som setts angripas eller hittats som maginnehåll i infångade vithajar. Fåglar tillhör inte vithajens huvudsakliga bytesdjur och kan ibland observeras spottas ut. Fåglar fungerar också som djur vithajen övar eller leker med. Det samma gäller kaliforniska havsuttrar som oftast bara dödas och lämnas därhän i ytvattnet efter ett angrepp. Dessa angrepp utförs troligen mestadels av 3-meters-vithajar som övergår till en bredare föda när det nått denna längd. Fåglar precis som människan förekommer i samma sfär av arter som inte ingår i vithajens föda. Därmed tillhör fåglar en grupp av arter som sällan konsumeras av vithajen precis som människan, troligen på grund av det låga energivärdet.

Sydafrikansk pingvin Spheniscus demersus
Kapskarv Phalacrocorax capensis
Sulor Sula spp.
Gråhuvad mås Larus cirrocephalus
Måsar Laridae
Stormfåglar Macronectes sp.
Pelikaner Pelicanidae

Landlevande djur som återfunnits i vithajens maginnehåll ingår
inte i vithajens naturliga föda. Dessa är arterna som hittats som
maginnehåll eller som setts angripas av vithaj:


Människa Homo sapiens
Hund Canis lupus familiaris
Katt Felis silvetris catus
Får Ovis aries
Get Capra aegagrus hircus
Häst Equus caballus
Gris Sus scrofa scrofa
Ko Bos spp.
Savannelefant Loxodonta africana

Valkadaver som denna vithaj äter är viktiga för större vithajar. Framförallt vithajar som vandrar långt ute till havs. 

I Sydafrika är de sydafrikanska pälssälarna viktiga bytesdjur för vithajen. Det är framförallt unga djur som är av intresse för vithajen som denna på bilden ovan.

Stor vithaj med uppspydd havslädersköldpadda fångad i Japan. Havslädersköldpaddor är mycket stora och innehåller späck och är dessutom varmblodiga precis som vithajen. 

Bakdelen från en mörkhaj hittat i en nyfödd-juvenil vithaj i Sydafrika, KwaZulu-Natal Sharks Board. Magsäcken fyller upp bakgrunden. 

Kaliforniska sjölejon utgör föda för vithajen.

Nordlig sjöelefant utgör föda för vithajen i östra Stilla Havet. 

Kapspingare utgör föda för vithajen i Sydafrika.