OM HAJAR – EN INTRODUKTION

Till skillnad från batoider eller rockor har hajar gälarna på sidan av kroppen och inte under bröstfenorna. 

​

Hudtänder

Hajar har hudtänder eller plakoidfjäll. Dessa är uppbyggda på samma fundamentala sätt som tänder i munnen. Det är möjligt att det faktiskt var hudtänderna som en gång för många miljoner år sedan vandrade in i mun och sedan blev funktionella orala tänder. Plakoidfjällen skyddar dels hajens kropp från externa angrepp men skapar också ett fint vattenlager som förankras mellan hudtänderna. Detta vattenlager bidrar till att friktionen minskar genom att vattenlagret möter nytt vatten som hajen simmar igenom. Därmed minskat friktionen mot hajen då ett vattenlager över hajens skinn möter inkommande vatten över kroppen.

​

Broskskelett

De flesta hajar har mineraliserat brosk. Brosket innehåller kolhydrataggregat mellan kollagentrådar. Kolhydraterna suger upp vatten. Det finns få blodkärl i brosket och prismatiska förkalkningar. Det finns tre olika typer av mineraliseringar i brosket.

Det finns också ben hos hajarna. Olika typer av ben. Dermala ben finns hos broskfiskar i from av tänder och hudtänder.Ersättningsben finns dock inte hos broskfiskarna. Benfiskar har fjäll som består av ben, dermala ben och ett skelett av ersättningsben. Några benfiskar har en del har inte skelett av ben. Stören har kraftiga benplattor medan skelettet på insidan är gjort av brosk. Vissa menar att broskfiskar har haft ett benskelett. Men nu utvecklat broskskelett. Pansarhajarna hade riktigt ben och ersättningsben som är unikt för benfiskarna.

Broskskelettet som innehåller mycket vatten besparar hajarna energi då ben är tyngre. Detta medför också en viss flexibilitet. Djuphavshajar har i regel ett mindre mineraliserat skelett där brosket ibland kan upplevas sladdrigt och mjukt.

Vithajen har däremot ett mineraliserat brosk. Framförallt käkarna har mineraliserat brosk där strukturer med högre mineralisering förekommer för att stadga upp. Hos sillhaj och laxhaj finns hyperkalcifierade områden i nosen. Vad dessa används till är dock oklart.

​

Muskler

Hajar har ett övre muskellager som kallas för epiaxon och ett undre muskellager som kallas för hypaxon. Tillsammans samverkar dessa muskler för att bakkroppen ska svänga. Olika hajar simmar på olika sätt. De snabbsimmande hajarna som vithaj och makohaj har en framkropp som är rak medan bakkroppen svänger då de simmar. Detta för att minska friktion mot kroppen. Bottenlevande hajar oscillerar med hela kroppen likt en ål eftersom de måste kunna slingra sig emellan hinder som stenar och alger och inte är i samma behov av att simma över stora oceaniska avstånd. 

Större delen av muskulaturen utgörs av vit muskulatur vilken bara används vid spurter. En minoritet av muskulaturen som är röd ligger längst ut vid sidolinjen och används konstant för simrörelser. Röda muskler används för normal simhastighet. Hos snabbsimmande hajar som rävhajar och sillhajar, laxhajar, vithajen, makohajar har de röda musklerna placerats intill ryggraden längst in i kroppen och är betydligt fler än hos andra hajar. Hos dessa hajar bidrar de röda musklerna till att öka kroppstemperaturen. De röda musklerna bidrar också till ökad uthållighet hos dessa hajar.

​

Andning

Hajar kan andas på två sätt. Den vanligaste andningen är genom att pressa vatten genom munnen och ut över gälarna genom munrörelser. I detta fall kan blåshålet användas för att föra ut vatten eller ta in vatten. Detta gäller om hajen ligger på botten. När hajen simmar kan det även räcka med att vatten kommer in genom munnen och ut genom gälarna. För snabbsimmande pelagiska hajar gäller detta konstant. Ramm-ventilering kallas det för. Vatten måste föras in över gälarna konstant genom att hajen simmar framåt. Detta gäller för vithajen och rävhajar exempelvis. 

​

Tänder

Hajar har orala tänder som ersätts under hela livet. Oftast förekommer det heterodonti under olika livsstadier och ibland även mellan könen. Vissa arter som tjurhuvudhajarna Heterodontiformes har heterodonti under hela livet med olika typer av tänder i framkäken och andra typer av tänder i bakkäken precis som de flesta däggdjur.

Under en livsperiod ersätter en haj tusentals tänder. Tänderna ersätts månadsvis eller var 8-10:e dag. Ersättningshastigheten varierar från art till art. Eftersom många tänder ersätts under hajens livstid för att sedan samlas på botten är också vertebratfossil från hajar de mest mångtaliga. På vissa områden finns det sandstränder fyllda med hajtänder istället för sand.

Hajtanden utgörs av en pulpa omgärdad av dentin och längst ut finns vitrodentin som är unikt för hajar, en emalj som är extremt motståndskraftig  och genomskinlig likt glas. Den blanka ytan hos tänderna är vitrodentin medan den vita färgen snarare härrör från det underliggande dentinet. 

Hajarnas tänder varierar lika mycket som antalet arter och är en egenskap som oftast används för att skilja arter åt. Tändernas funktion kan dock vara olika för olika åldrar. När vithajen är juvenil exempelvis uppvisar den syllika tänder anpassade för att jaga fisk medan vuxna individer och individer över 3 meter har breda bladlika tänder. Detta fenomen är vanligt bland fiskar och är ett resultat av ontogenetiskt  födoskifte. Stora individer jagar andra bytesdjur än små individer.

Många hajar som exempelvis vithajen har också sågkantade tänder. Detta bidrar till att skära loss bitar från bytesdjur. Syllika tänder som exempelvis makohajen och sandtigerhajen uppvisar lämpar sig för att greppa tag i bytesdjur och sluka dem hela. Vithajen har däremot sågkantade tänder vilket innebär att den kan äta bytesdjur som är större än den själv. Detta är fördelaktigt när den äter på valkadaver vilka innehåller stora mängder späck.

​

Hjärna och intelligens

Hur smarta är då hajar? Broskfiskar har större hjärnor i förhållande till benfiskar. Hajfiskar har en hjärna i förhållande teleoster som är större jämfört med kroppsstorleken. En del arter ligger på samma nivåer som mindre däggdjur och fåglar. Eftersom hajar är predatorer på benfiskar är kanske detta inte särskilt märkvärdigt.

Kognition innebär mottagandet av stimuli, processande av stimuli, inlärning och minne. Beteende i förhållande till stimuli baseras på kognitiv respons. De flesta som dyker med hajar eller möter hajar dagligen har oftast en bild av att hajar är eftertänksamma och försiktiga, kalkylerade samt listiga. Det är dock svårt att förstå vilken kognitiv nivå hajar har.

Hjärnans storlek, hjärnans struktur och densiteten av hjärnceller leder till komplexa beteenden. Fiskhjärnan består av tre olika huvuddelar. Dessa utgörs av framhjärnan eller telencephalon där tankeprocesser sker, cerebellum eller lillhjärnan där koordination av fysiska rörelser och likande sker samt den förlängda märgen medulla oblongata där andning och andra livsupprättande autonoma funktioner upprätthålls.

Därutöver finns hos hajar stora lukbulber framför framhjärnan, en på var sida placerade i anslutning till noshålorna. Luktbulberna hanterar doftprocesser. Framhjärnan eller telencephalon, hanterar kognition och sinnesprocesser. Synloberna, är i regel relativt stora hos hajar eftersom de är visuella jägare. Dessa sitter bakom framhjärnan. Efter framhjärnan kommer lillhjärnan eller cerebellum som hos hajar är stor. Denna del av hjärnan tar in information från de Lorenzinska ampullerna, sidolinjen och andra sinnen samt reglerar muskelrörelser. Hypotalamus styr hypofysen och fysikaliska processer. Slutligen längst bak i hjärnan sitter den förlängda märgen medulla oblongata vilken kontrollerar autonoma funktioner.

Hammarhajar har stört hjärnor i förhållande till kroppsstorleken bland hajar. Hos hammarhajar är framhjärnan störst och den breda cefalofolen eller huvudvingen bidrar till en ökad hjärnvolym. Även revhajar har stora hjärnor som silverspetsig revhaj. Jättemantor har stora hjärnor och faktiskt de största hjärnorna bland broskfiskar. 

​

Lorenzinska ampuller

Lorenzinska ampullerna, elektroreceptoriskt organ. Finns hos flera djurgrupper som lever i vatten. Detta organ kan upptäckta elektriska fält som är 1 mikrovolt. Kanalerna har elektriskt ledande gel och isolerande membran. Ju längre kanalerna är desto känsligare blir de. Fungerar som voltmetrar.

Många akvatiska vertebrater är känsliga för elektriska fält i vattnet. Luft leder elektricitet dåligt. Saltvatten är en bra ledare för elektricitet. Hajar kan med elektroreception hitta nergrävda bytesdjur, flundror exempelvis vilka oftast är väl gömda i bottensubstratet.

Muskler och nervceller producerar elektriska fält då joner förflyttas sig inom dessa organ. Många fiskar är känsliga för elektriska fält. De Lorenzinska ampullerna härstammar från sidolinjen. De utgörs av små porer främst under huvudet på nosen. Kanalerna är fyllda med en gelé som är elektriskt ledande. Porerna, med underliggande kanaler är elektriskt isolerad. Systemet är mycket känsligt och kan uppfatta 1 mikrovolt per meter.

Om det finns en potentialskillnad mellan porens yttre och kanalens inre kommer ett elektriskt fält ledas genom kanalen och en elektrisk potential koncentreras i ett fält om ett avstånd på ett par decimeter till precis på utsidan av poren. Jonkanaler aktiveras längst in i kanalen där en ampull finns med jonsinnesceller och sänder nervimpulser till hjärnan. I ampullen finns voltkänsliga celler, organet fungerar som en voltmeter. Om ett yttre objekt skulle nudda porerna kan systemet överstimuleras, något som man oftast kan se hos hajar om man tar på deras nos över Lorenzinska ampulleras porer. Om hajen själv nuddar med sin nos kommer dock systemet tillfälligt stängas av då hajen själv är medveten om att den ska nudda något.

Några av de mest känsliga fiskarna med Lorenzinska ampuller är batoider, rockor som lever på botten. Eftersom rockor har så stor area kan de ha bredare spridning av sina Lorenzinska ampuller. Ju längre ampullerna är ju högre känslighet kan de ha. Avståndet hos kanalerna ökar med andra ord känsligheten för de elektriska fälten.

Rockor är mycket känsliga för elektriska fält. De kan reagera på en mikrovolt per meter. Med andra ord en volt per kilometer.

De kan på detta sätt leta efter föda på ett fåtal decimeters avstånd. Detta är bl. a anledningen till att hammarhajar har ett bredare huvud, en celalofol.

Broskfiskar kan också undvika predation på detta sätt genom att om ett embryo i en äggkapsel känner att en predator närmar sig kan embryot sluta att röra sig. När embryot slutar röra sig minskar de elektriska fälten.

Elektrosensitivitet finns hos nejonögon och tofsstjärtfiskar samt lungfiskar men också hos störar och vissa amfibier.

Hos benfiskarna finns också elektrosensitivitet. Men de flesta arterna är inte känsliga.

Skedstören Polyodon spathula är också elektroreceptoriskt samt en planktonätare. De flesta planktonätande fiskar saknar denna form av rostrum. Skedstören har många Lorenzinska ampuller för att känna av vattenlöss den äter. På ett likande sätt som skedstören har trollhajen Mitsukurina owstoni och demonhajar Apistrus spp. ett förlängd rostrum.

Sötvattenslevande fiskar med Lorenzinska ampuller har oftast kortare kanaler. Eftersom sötvatten leder elektriska fält sämre.

Under förhistorien fanns det rundmunnar med ett skalförsedd yttre som hade Lorenzinska ampuller. De var oftast små djur. Ostracodermer hade ett välspridd nervsystem mot elektroreceptorer i huvudet. Stensiö gjorde snitt genom fossilen för att se kanalernas struktur.

Näbbdjur Ornithorhynchus anatinus från Australien är också elektrosensitiva. De använder känseln och elektrosensitivitet för att hitta bytesdjur. I näbben finns det Lorenzinska ampullerna. När näbbdjuren dyker blundar de och använder alltså inte synen under vatten.

Det finns en grupp landdjur som har elektroreceptorer och dessa är också kloakdjur. Myrpiggsvin (familjen Tachyglossidae) har "Lorenzinska ampuller" men i mycket mindre utsträckning. Systemet kan vara rudimentärt då denna grupp av däggdjur kommer från Krita.

​

Luktsinne

Hajar har bra luktförmåga men det förekommer många missuppfattningar. Det krävs mer av hajen för att lokalisera en doftkälla än enbart ett exceptionellt luktsinne. Det är inte ovanligt att man brukar säga att hajar kan upptäcka en droppe blod kilometer ifrån. Ett annat exempel är att en haj klarar av att upptäcka en droppe blod i en simbassäng. 

Även om hajar kan rent fysiskt upptäcka en droppe blod i en miljon droppar vatten finns det strömmar, utspädning och andra faktorer som bidrar till att hajen i praktiken inte upptäcker en droppe blod i en miljon droppar vatten. 

Det krävs en konstant odör för att hajen ska lägga energi på att följa den. Om odören är långt bort kan bytet redan vara uppätet då hajen kommer fram till det. För att en haj ska lockas till en lukt måste därför lukten finnas där under lång tid. Detta innebär att om man skär sig och befinner sig i vattnet kommer hajen troligen inte attraheras såvida man inte ligger i vattnet under flera dagar. Andra sinnen som ljud och syn lockar istället hajen.

Om man fångar en fisk som blöder vilket harpunfiskare gör kan det dock finnas en överhängande risk att hajen attraheras till fiskens odör. En fångad fisk blöder oftast i flera minuter och vissa fiskar sänder dessutom skräckferomoner för att signalera andra fiskar att de blivit skadade. 

Hajen taxinerar doftämnen, den svänger med huvudet fram och tillbaka för att uppfatta odören. Ju längre ifrån noshålorna sitter ifrån varandra desto bättre precision om att uppfatta odören riktning. Hammarhajar som har noshålorna långt isär kan därför upptäcka odörer mycket väl.

En annan viktig faktor är ytan av sinnesceller som uppfattar luktmolekylerna. I hajens noshålor finns en rosett med lameller, dessa bildar Schneiderska fickor vilka bidrar till ökad yta av luktorganet. 

​

Reproduktion

Hajar är en grupp disparata fiskar när det gäller reproduktiva strategier. De har till och med däggdjurslika lösningar där livmoder med navelsträng till fostren förekommer. Vissa arter producerar livmodermjölk för sina ungar. Andra arter kan tyckas vara mer mörksinnade när det gäller reproduktiva strategier där så kallad livmoderkannibalism förekommer och adelofagi. Adelofagi innebär att syskonen i livmodern kannibaliserar på varandra tills ett fåtal eller bara en stor unga finns kvar. Den mest snabbväxande och glupska ungen överlever för att se ljuset utanför moderns mörka livmoder.

Livmoderkannibalism förekommer i olika former, dels i adelofagi men också i oofagi vilket är mer vanligt. Oofagi innebär att ungarna äter moderns obefruktade ägg vilket hon producerar som föda i ett överskott. Ungarna har också speciella äggtänder som används för att göra hål på de obefruktade äggen. När dessa ägg upphör i produktion från modern kommer ungarna vara färdigvuxna och redo för att födas. Dessutom lever ungarna på en gulsäck innan de kan äta de obefruktade äggen. Denna form av livmoderkannibalism finns hos vithajen, makrillhajarna och sillhaj samt laxhaj. Rävhajar har också denna lösning men där förekommer också adelofagi samt hos makrillhajen. Troligen förekommer adelofagi hos fler närbesläktade arter men detta har inte kunnat visas ännu. 

Sandtigerhajen som var den första arten att visa att adelofagi förekommer upptäcktes i samband med att en hajforskare dissekerade en livmoder en av ungarna bet till. 

Många hajar föder levande ungar som hammarhajar och revhajar. Även pigghajen föder levande ungar där ungarna lever på en gulesäck tills de föds efter två år. Blåhajen föder många ungar vilka är anslutna till var sin navelsträng och sedan en gemensam moderkaka. Andra arter har separata moderkakor.

Mindre hajar som småfläckig rödhaj och andra bentiska arter som tjurhuvudhajar lägger ägg. De har äggkapslar som de surrar fast i bottensubstrat. Tjurhvudhajarna har äggkapslar som de borrar fast i skrevor eller i sanden. Dessa äggkapslar är formade som en skruv för att de lätt ska kunna förankras och saknar trådar som andra hajar har. Valhajen föder levande ungar men uppvisar hårda äggkapslar vilka kläcks inne i livmodern. Troligen var valhajens förfader en bottenlevande mindre haj som placera ägg på botten liksom dess nulevande närmaste släktingar gör.