VITHAJENS JAKTTEKNIKER

Ytsprång

Du undrar säkert varför vithajen gör ytsprång. Något som har uppmärksammats på TV världen över genom BBC, Discovery Channel och Animal Planet. Detta fenomen är inte endemiskt till Sydafrika. Vithajen gör ytsprång överallt i välden. Däremot ser vi väldigt mycket mer av detta beteende i Sydafrika och framförallt i False Bay och Mossel Bay. Dyer Island utgör dock inget undantag för vithajens spektakulära ytsprång.

Mest känt för denna aktivitet är dock ön Seal Island i False Bay. Under november och december föds de sydafrikanska pälssälarna Arctocephalus pusillus och omkring ett halvår senare under maj och juni lär sig pälssälungarna att jaga. Höjdpunkten för den spektakulära predationen utförd av vithajen sker mellan juni och augusti med ca 6 till 7 synliga ytsprång per dag. Pälssälarna jagar utanför False Bays mynning som är ca 2,5 mil bred.

Pälssälarna lämnar Seal Island i False Bay via en plats som heter "launch pad" eller startplattan i små grupper om 5-20 individer. Platsen som pälssälarna tar sin avfärd ifrån ligger vid Seal Islands södra spets och det är här som vi ser mest aktivitet från vithajen. Pälssälarna spenderar ca 2-3 dagar ute till havs individuellt i jakt på fisk innan de kommer tillbaka enskilt eller i mindre grupper om 2-3 individer.

En större del av ytsprången sker mot enskilda individer på väg hem till ön eller genom torpedering av dessa små grupper om 2-3 individer på väg tillbaka till Seal Island. Det är mycket svårare för pälssälarna att bilda grupper ute till havs än vid öns södra spets. De är också utmattade vid hemfärden till ön. Därför utgör hemkomsten till ön en mycket större risk för pälssälen dels på grund av utmattning och de mindre grupperingarna men också på grund av dåsigheten som uppstår av flera dagars ätande ute till havs. En ung pälssäl saknar även erfarenhet av att simma i grupp. Genom gruppen kan den ta till vara på de signaler som påvisar att en vithaj finns i närheten. De unga pälssälarna saknar också kunskap om hur man hanterar vithajens angrepp då det sker.

Vithajen jagar främst under soluppgångens två första timmar och jakten minskar i dramatiskt medan solen stiger och ljusets penetration genom vattenkolumnen ökar. Enligt studier som man genomfört vid Seal Island i False Bay visar det sig att pälssälarna kan känna igen skuggan ca 4-5 meter ner i vattnet efter en vithaj under dagen och under fullmåne 0,5 meter ner i vattenkolumnen. Under skymning- och morgonljus är avståndet möjlighet för pälssälen att känna igen en skugga under ytan ca 2-3 meter ner i vattenkolumnen. Detta är alltså det visuella avståndet som pälssälen måste reagera på innan vithajen sluter sina käftar runt sitt byte. Vithajen äger en visuell fördel mot pälssälen då den kan patrullera sitt byte 95 meter nedanför och se skuggan av sitt mål.

Pälssälen avlöser i första hand ljud som vithajen reagerar på för att lokalisera den tumlande pälssälgruppen. Vithajens mörka ovansida och ljusa undersida kompenserar dess ljusbrytning i det mörka och grumliga vattnet vilket gör det mycket svårt för pälssälen att se dess annalkande kontur nedanför. Pälssälen å andra sidan som befinner sig vid ytan producerar en siluett som vithajen kan singla ut. Detta resulterar i att vithajens sannolikhet att fälla sitt byte under skymning och morgonljus överstiger 55 %. Under dagstimmarna då ljuset tränger längre ner i vattnet sjunker sannolikheten under 40 % för vithajen att lyckas med sitt angrepp. Predationsförsökens sannolikhet att lyckas påminner mycket om den statistik som vi finner hos landlevande däggdjur mellan rovdjur Carnivora och hovdjur Ungulata.

Vithajens hastighet under ett ytsprång är inte vetenskapligt fastställd i skrivande stund men enligt beräkningar baserade på flera hundra videoklipp och mätningar med G-kraftmätare av ytsprång har man konstaterat att vithajen når en hastighet på mellan ca 35-40 km/h vid ytsprånget. Detta motsvarar ca 29 G-krafter. De flesta ytsprång sker ifrån 25-30 meters djup då vithajens visuella avstånd är 150-170 meter diagonalt genom vattenkolumnen. Studier visar även att pälssälens reaktionstid är 0,1 sekund då vithajen angriper vertikalt i 90 graders vinkel eller i 45 graders vinkel i från ett djup om 25-30 meter under skymnings tid. Vithajen kan färdas snabbare än 3 sekunder över en vattenmassa på närmare 40 meter då vithajen angriper sitt byte från en 45 graders vinkel. För att vithajen ska uppnå hastigheten som krävs för att stiga upp ur vattnet behöver den dock inte mer än under 4 meters språng. Då en pälssäl kan upptäcka en vithaj visuellt i 2,6-3 meter djup vatten uppskattar man att vithajen angriper pälssälen från minst 7 meters avstånd vid ytsprång genomförda under skymnings- och morgontimmarna.

Om vithajen missar sitt byte under ytsprånget ökar pälssälens chans att överleva angreppet dramatiskt. Pälssälarna är mycket mer flexibla än vithajarna. Det är dock vanligt att vithajen förföljer sitt byte i multipla angrepp vid ytan med flera ytsprång som följd. Vithajen är som jag tidigare nämnde en fisk med högre kroppstemperatur än sin omgivning. Muskulaturen hos vithajen utgörs dock till 94-97 % av vita muskler. Utöver dessa vita muskler har vithajen även röda muskler som sitter i den inre delen av muskelkolumnen längst ryggraden. Dessa röda muskler är en del av ett värmesystem vithajen selekterat fram under evolutions förlopp. De röda musklerna hjälper till att konserverara värme i kroppen genom att syrerikt blod från gälarna får möte syrefattigt blod från de varma röda musklerna. På detta sätt hålls värmeenergin kvar i vävnaden genom blodtrycket då nytt syrerikt blod värms upp. Rent tekniskt har vithajen byggt upp ett närverk av kapillärer (vener och artärer) vilka möter varandra sida vid sida i ett "retia mirabilia", det vill säga "vackert nät" av blodkärl som sluter vart om vart annat jämsides. De röda musklerna är framselekterade för uthållighet medan de vita är till för snabba kraftutfall. De vita musklerna är alltså bara gjorda för ett kraftigt utfall från hajens sida. Röda muskler har däremot har en högre energitäthet och tar hajen genom långa avstånd över oceaner eller möjligen till en helt ny jaktnivå mellan fiskar och däggdjur då den jagar pälssälar i spektakulära ytbrytningar gång på gång. Pälssälen till skillnad från vithajen, vilken är ett varmblodigt däggdjur, kan dock övermanövrera vithajen. Pälssälen kan projicera sig framåt utmed 10-35 % av vithajens längd i ungefär samma hastighet som vithajen rör sig men även om vithajen kan nå pälssälen genom sin storlek och längre kroppslängd har pälssälen en större uthållighetsförmåga. Pälssälen försöker därför placera sig på vithajens rygg i spektakulära hopp jämsides vithajen. En annan strategi fengångaren uppvisar är den av att placera sig jämsides bakom vithajens mun för att på detta sätt undvika käkarna. Ett multipelt ytsprång efter en pälssäl vid Seal Island i Sydafrika kan dock pågå 15-27 minuter. Därefter mattas vithajens krafter ut. Om pälssälen även är skadad är utgången för villebrådet betydligt mer osäker. Vithajens anmärkningsvärda uthållighet kan mycket väl vara ett resultat till följd av de röda musklerna och den högre kroppstemperaturen hajen har.  

Ett förlopp av ett angrepp kan delas in i följande fem delar.

1. Födosök efter bytesdjur
Vithajen simmar spanande efter ljud från ett bytesdjur. Även lukt kan vara viktigt men detta gäller större avstånd där ljud inte kan bidra till lokalisering. När vithajen upptäckt bytet visuellt påbörjas ett närmande.

2. Fångst av bytesdjur
Vithajen avgör utifrån ljud och rörelse vilken form av bytesdjur det rör sig om och planerar angreppet. Om det rör sig om en grupp av sjölejon eller pälssälar kan vithajen välja att avvakta eller att kasta sig igenom gruppen för att splittra den. Oftast försöker vithajen välja enkla bytesdjur som är ensamma. Den simmar oftast baikifrån och angriper underifrån överraskande. Det är under fångsten som vithajen också kan genomföra ytbrytningar och i ytsprång jaga en pälssäl i multipla ytsprång. Dett kan pågå i flera minuter.

3. Hantering av föda
När vithajen angriper vill den orsaka en fatal skada för att bytesddjuret ska dö och inte skada under konsumptionen genom bett och klor. Oftast sker därför ett dödsbett i samband med att vithajen angriper första gången under fångst av bytet. Ögonen rullar bakåt så att deras vita baksida av brosk syns, skleran. Dödsbettet är djupt för att orsaka cirkulationssvikt eller kan dela bytesdjuret i två delar. Bytesdjuret förblöder inom loppet om några minuter. Hos delfiner och tumlare kan även melonen angripas vilket medför att delfinen inte kan kalla på hjälp från sina artfränder. Olika bytesdjur har helt olika hantering och angreppsplatser över kroppen.

4. Konsumption
När bytesdjuret förblött eller hamnat i medvetslöshet kommer vithajen tillbaka. Ingen skada kan orsaka vithajen. Sälar, sjölejon och pälssälar kan exempelvis skada vithajens ögon med sina klor. Om ögonen skadas kan jaktförmågan begränsat avsevärt för vithajen. Vithajen använder sina tänder i underkäken för att greppa tag om bytet medan de två främre tänderna i varje överkäke används för att såga födan i bitar. Späck föredras framför andra delar om bytet är stort. Om bytet är litet kan det sväljas helt i annat fall som när det gäller en sjöelefant kan det ta 20 min innan den är uppäten. 
När vithajen äter upp sitt byte simmar den framåt med det i mun om det är stort. 

5. Smältning av föda
Vithajen har en konstant temperatur på 25 C i sin magsäck. Något som är unikt och medför att vithajen effektivt kan ta upp energi från sin föda. Detta är extremt energikrävande i kalla vatten. När vithajen jagar sydafrikanska pälssälar är vattentemperaturen omkring 16 C. Detta innebär att vithajen efter det att den är mätt vill söka upp varmare vatten där den kan smälta sin mat. Under sommaren kan man se vithaj simma långt in i grunda vatten utmed badstränder. Detta kan vara ett resultat av att de söker föda här men också för att bl. a. smälta födan effektivare i de varmare ytvattnen.

Ytterligare beteenden relaterade till predation redogörs för nedan:

Undersökningsbett
Ibland kan vithajen som då den kastar pälssäl angripa utan predationsintresse. Vithajen kan komma upp och punktera ett djur med sina övre tänder och undre tänder precis som i ett angrepp på människa. Att puckla på ett djur på detta sätt är vanligt på havsuttrar Enhydra lutris och glasögonpingviner Spheniscus demersus. Angreppen kan vara någon form av lek eller övning. Detta förekommer dock på andra objekt också som bojar eller andra flytande objekt. Det är också vanligt att vithajen biter försiktigt över hajburen eller en attrapp för att känna efter vad det är för material. Därför kan beteendet vara relaterat till ren nyfikenhet från vithajens sida. Dessa bett är vanligt förekommande på surfare och på människor under hajangrepp. Vithajen lämnar ett klassiskt halvmånformat bitmärke efter sina punkterande tänder. Den lossar inte kött medvetet ifrån personen som blir angripen men rörelser från den panikslagna personen kan leda till större skada med långa vidöppna skärsår oftast omkring 3-5 cm djupa och upp till flera decimeter långa. Undersökningsbetten varar oftast i 3-10 sekunder.

Horisontell nafsning
Hajen fångar en pälssäl i sin mun med de anterilaterala tänderna, tänderna i hajens sida. Ögonen hos hajen rullar bakåt med exponerad vit sklera. Pälssälen svänger med vithajens centralaxel och tar samma fart som hajen.

Dödsbett
Detta fenomen förekommer när vithajen angriper ett bytesdjur den jagar i bakhåll. Det kan utspela sig på en rad olika sätt och varierar geografiskt beroende på vilken del av utbredningsområdet vithajen påträffas vid. Det är möjligt att vithajarna lär sig av varandra vilken predationsteknik som passar bäst vi olika geografiska lokaler. Dödsbettet är ett dödande bett. Det kan ske i hög hastighet med hjälp av att kroppsvikten hjälper hajen att sarga bytesdjuret kraftigt genom sina käkar och tänder. Dödsbettet vänder sig oftast mot bakpartiet av bytesdjuret för att immobilisera och skapa kraftig blodförlust och försätta bytet i akut chock. Det kan också bestå i att vithajen biter bytet i huvudet och nackregion för att medvetet döda. Detta är troligen mest vanligt på mindre bytesdjur som sydafrikanska pälssälar A. pusillus. Vid ett dödsbett rullar i regel ögonen bakåt och den vita skleran exponeras vilket gör vithajens ögon vita sett på avstånd.

Det är möjligt att intermediären, en liten tand i vithajens överkäke spelar en betydande roll vit dödsbett och andra tidiga bett utförda av vithajen. Denna tand kan fungera som en "konservöppnare" för att spara övriga tänder vilka lätt kan brytas av på grund av sin betydande längd på upp till 5 cm. Intermediären öppnar vävnaden och skapar en fåra för övriga efterkommande lateraltänder i överkäken vilka sedan penetrerar bytets vävnad djupare. Cirkulationssystemet hos bytesdjuret kan kollapsa på ett fåtal minuter då en del av kroppspulsåders huvudartärer kapats. När bytesdjuret sedan är svagt eller har tappat medvetandet återkommer vithajen för att förtära efter några minuter. Under ett dödsbett kan stor vävnadsförlust uppstå och ett bytesdjur kan även bitas mitt itu. En total predation med effektiv konsumtion av en 100 kg fengångare tar ca 15-20 minuter att genomföra för en vuxen vithaj. I områden där det kan förekomma konkurrens mellan vithajar för fällda byten är det möjligt att vithajen istället koncentrerar sig på huvudet för att snabbare döda bytet. På detta sätt undviker vithajen att vänta på att bytesdjuret ska blöda ut vilket kan innebär att andra vithajar lockat till platsen.

Ytnärmning
Efter det att hajen har dödat sitt byte återkommer den för att inspektera sitt fällda byte med nos och ögon ovan vattenytan. Den simmar långsamt. Bytet kan vara dött eller immobiliserat. Efter detta beteende äter vithajen bytesdjuret.

Konsumtion
Dessa beteenden innebär att vithajen äter föda. Detta föregår på olika sätt beroende på hur bytesdjuret ser ut. Om det rör sig om en död val kommer vithajen fokusera på att äta upp späcket framförallt annat precis som isbjörnen Ursus maritimus och leopardsälen Hydrurga leptonyx gör med sälar. Späcket skalas av specifikt och selekteras framför övriga delar av kroppen. När det gäller sjölejon, pälssälar och sjöelefanter tenderar dock vithajen att sluka dem styckevis i omgångar eller om möjligt sluka dem i hela biten. Om vithajen äter något den inte värdesätter kan den även spy upp detta och tömma magsäcken. Att vithajen spyr upp förda är något som vanligtvis sker om vithajen fångas med krok då den i desperation delvis kan spy upp sin magsäck och exponera denna hängandes utanför munhålan.

Konsumtionsbett
När vithajen förtär föda använder den sig av överkäkens tänder för att skära igenom vävnad medan huvudet rullar fram och tillbaka. På detta sätt bildas ett sick-sack-liknande mönster i kadavret eller det fällda bytesdjuret. Underkäkens tänder fungerar för att hålla fast födan i munnen. Man kan förenklat säga att överkäken fungerar som en stor kniv medan underkäken fungerar som en stor gaffel. Vithajen använder bakkroppen för att trycka fram med bytet i munnen samtidigt som ett våldsamt skakande uppstår medan köttstycken lossas i käkarna.

Återgreppning
Hajen släpper överkäkens tänder om bytet för att fortfarande ha kvar underkäkens tänder i bytet. Undertänderna håller kvar bytet medan övertänderna tar ett nytt tag om bytet längre upp på bytets kropp. Sker oftast i samband med skakning av huvudet.

Horisontell greppning
Vithajen simmar långsamt med bytet i sin mun genom att ta tag i bytet med sina anteriala tänder. Bytet kan vara dött eller immobiliserat. Vithajen äter ej men simmar och tar bytet bestämt i sin mun. Detta beteende kan också förekomma vertikalt ifrån 45 grader eller 90 grader.

Under ytbärning har vithajen bytet i sin mun och detta beteende följer efter horisontell greppning. Bytet förs i munnen fram över en sträcka om över 6 meter under vatten innan hajen börjar med annat beteende. Simningen är långsam men stjärtfensslagen över med 50 %.

Horisontell huvudskakning
Vithajen skakar våldsamt sitt huvud med bytet i mun i ca 90 grader fram och tillbaka. Hajen lämnar sedan resten av bytet flytande och lossar ett stort köttstycke.

Ytförtäring
Vithajen kan konsumera en sydafrikansk pälssäl i en eller två bitar. Detta sker samtidigt som den cirklar med den döda sälen i munnen. Ytförtäring sker både ovan och precis under ytan.

Födosläpp
Vithajen släpper bytet och återkommer inte till det efter en tid om 10 minuter. Andra hajar kan konsumera bytet eller kommer den angripande hajen tillbaka. Bytet kan också driva iväg från platsen.

Rejektion
Om vithajen inte vill konsumera ett objekt eller potentiellt bytesdjur simmar den ifrån bytet eller föremålet efter ett undersökningsbett. Rejektion sker i nästan alla fall av angrepp på människor, pingviner, havsuttrar, även kadaver eller andra potentiella födokällor vilka ej utgör ett substantiellt energivärde. Rejektionsbeteendet är vanligt även då vi ser vithaj simma bredvid tonfiskbete som är menat att locka till hajarna till båten under burdyket. Oftast är vithajen mycket försiktigt och avvisar dessa lockbeten för att senare eventuellt bestämma sig för att angripa betet. Rejektion kan också ske om vithajen upptäcker en pälssäl som ser sjuk ut och saknar näringsvärde.

Hetsfrosseri
Detta beteende är känt som "feeding frenzy" på engelska och innebär att vithajen försätts i ett vilt transliknande beteende där den vilt konsumerar föda. Vithajen kan utsätta sig själv för skada då behovet av att äta tycks överstiga smärta. Stimuli kan bestå av hög aktivitet från bytesdjur eller höga mängder doftpartiklar i vattnet som chum vilket försätter vithajen i hög attraktionsaktion mot födokällor. En död val kan exempelvis attrahera många vithajar som sedan vildsint konsumerar denna tills vithajarna bokstavligt talat är fullspäckade. Magsäcken blir fullständigt fylld med späck. Något som kan resultera i motoriska svårigheter där vithajen tycks svaja sida från sida då den simmar. Detta på grund av den ökade flytkraften späcket i magsäcken medför. Detta är också anledningen till att vithajen vänder sin vita buk uppåt då den äter på en val men också för att öka stabiliteten vid hetsfrosseriet eftersom ryggfenan annars i regel exponeras ovan vattenytan där den inte stabiliserar hajen. Ett annat sämre svenskt uttryck för detta hetsfenomen är känt under namnet "mathyseri". Beteendet är utpräglat hos flera hajarter. Hetsfrosseri är dock mindre utpräglat än hos olika revhajar Carcharhinidae där beteendet hos vithajen går betydligt lugnare till. Vissa menar att beteendet inte förekommer hos vithajen.   

Patrullerande 
Då en vithaj vill göra sig synlig för passagerare på en båt eller fengångare vid en ö patrullerar vithajen synligt vid ytan, klart synlig för observatörer ovan vattenytan. Det här kan vara ett sätt att skrämma upp fengångare för att fösa iväg dem ifrån en klippa till en annan eller fösa en grupp fengångare i någon riktning. När fengångarna är i vattnet kan vithajen välja ut ett offer och uppskatta predationsmöjligheter. Detta är ett beteende som visar vithajens förmåga att planera en predationsstrategi. Ett mycket komplext beteende.