.png)
En ny studie ledd av vithajsforskaren Alison Towner visar bevis på hur späckhuggare påverkar vithajarnas beteende omkring Gansbaai i Sydafrika. Späckhuggarna skrämmer bort vithajarna från områden där pälssälkolonier förekommer.
Det har under flera år diskuterats kring vilken eller vilka orsaker som står bakom vithajarnas försvinnande i områden där burdykning tidigare arrangerades för tusentals resenärer. Gansbaai och False Bay som tidigare var mycket populära resmål för hajdykare har haft få eller sporadiska observationer från vithaj under flera år. Sedan 2017 har späckhuggare specialiserat sig på att jaga vithajar i Västra Kapprovinsen i Sydafrika.
Från det att späckhuggarna Styrbord och Barbord började observeras och att 5 vithajar strandat med sina bukar uppfläkta har vithajarna enbart siktats i stora tal vid Mossel Bay, Algoa Bay och Plettenberg Bay länge öster ut utmed den Sydafrikanska kusten.
Vithajarnas lever har uppenbarligen ätits upp och utmed bröstfenorna finns bitmärken från späckhuggare. Troligen har späckhuggarna bitit tag i vithajarnas bröstfenor för att sedan vända dem uppochned. Detta medför att vithajen hamnar i ett orörligt tillstånd. Detta orörliga tillstånd uppträder hos hajar då de placeras upp och ned och används av hajforskare för att operera in sändare i buken då hajen ligger jämsides med båten. Späckhuggarna använder sannolikt samma sätt för att göra vithajarna orörliga. Späckhuggarna gör därefter hål i buken mellan bröstfenorna vilket resulterat i att levern flyter ut. Levern innehåller stora mängder energi i from av oljor. Dessa oljor använder vithajarna för att skapa flytförmåga och som energireserv.
Bevisen visar tydligt att när späckhuggarna observeras eller en vithaj spolas upp på land utan lever eller andra inre organ försvinner vithajarna en längre period från platsen. Märkta vithajar simmar ut till havs eller utmed kusten österut ifrån späckhuggarna. Vithajarna återkommer dock senare men på grund av att späckhuggarna har lokaliserat sig till vithajens jaktmarker skräms vithajarna bort återigen då späckhuggare och vithaj möts.
Som ett resultat av att vithajarna skrämts i väg har kopparhajar och kohajar etablerat sig som nya lokala dominerande predatorer. Dessa predatorer kallas för mesopredatoter. De befinner sig mitt i näringskedjan, de är ett slags "mellanpredatoter" medan vithajen och späckhuggaren utgör troppredatorer.
När späckhuggaren dyker upp ersätts vithajen som toppredator och en mesopredatorisk frigörelse sker där exempelvis kopparhajar blir mer dominerande där annars vithajar hade förekommit. Då späckhuggaren blir toppredatorn sker med andra ord förändringar i det marina ekosystemet som resulterar i kaskadeffekter (kedjeeffekter).
Jag har själv varit skeptisk till att enbart späckhuggarna påverkar vithajarna till den grad att hundratals eller tusentals vithajar försvinner från ett område. Jag har föreslagit att temperaturen förändrats på grund av global uppvärmning vilket medför ökat avsmältning i Antarktis. Detta skulle i sin tur påverka djuphavsströmmarna som är kalla och göra dem mer starka mot Sydafrika. Vithajar är nämligen känsliga när det gäller vattentemperaturen. Studien visar dock att havstemperaturen vid ytan inte sänkts under samma period som vithajarna försvunnit. Däremot saknas det uppgifter om hur djupvattenstemperaturen under samma period sett ut. Vithajar jagar nämligen utmed botten där djupvattnet flödar.
Man kan också undra varför mängden späckhuggare ökat i Sydafrika. En art som annars är mer vanlig söder ut i Sydafrikas kallare vatten.
I vilket fall redovisas många bevis som visar att späckhuggarna bär ansvaret för vithajarnas försvinnande i vissa delar av Västra Kapprovinsen. Vithajarna har i stället vandrat öster ut eller ut till havs där det saknas späckhuggare och vattnen är varmare.