Rekonstruktion av megalodon genom 3D-modell

David C. Bernvi med en tand från megalodon och en tand från en vithaj.

Megalodon (Otodus megalodon) existerade för ca 2 miljoner år sedan. De stora fossiliserade tänderna som lämnats kvar uppnår en längd på 8–18 cm. Tänderna är lika stora som en handflata. Även ryggradskotor och delar av kraniet har återfunnits som fossil. Megalodon var världens största broskfisk som någonsin existerat. Eftersom skelettet utgjordes av brosk finns få fossil kvar. Enbart tänder och andra kalcificerade delar av skelettet som ryggrad och nospartiet finns idag kvar som fossil.

Rekonstruktion av jättetandhajen Otodus megalodon baserad på 3D-modellen. Megalodon kunde uppnå 16 meter i längd och väga 60 ton. Illustration av David C. Bernvi.

Jag har själv forskat på megalodon. Vår studie som publicerades i Science Advances, visar att megalodon hade djupgående inverkan på världshavens marina ekosystem. Megalodon var en supertoppredator som förmodligen hade en förmåga att vandra jorden runt flera gånger under sin livstid. Fossila tänder från denna haj är välspridda över stora delar av världen. När megalodon simmade i haven var alla större världshav sammanlänkande i närheten av ekvatorn. Detta möjliggjorde cirkumglobal vandring i tropiska och varmt tempererade vatten.

Genom att studera simhastigheten hos andra närbesläktade hajarter är det möjligt att beräkna hur snabbt megalodon simmade. Megalodon höll en normalhastighet om ca 5 km/h vilket motsvarar en människans gånghastighet. Den kunde dock under jakt öka sin hastighet avsevärt till 37 km/h. Megalodon anföll sitt bytesdjur i en hastighet omkring 30 km/h.

Vi skapade en 3D-modell av megalodon genom att 3D-skanna en vithaj. Vi kunde därefter beräkna megalodons storlek. Vikten hos en megalodon kunde uppgå till 60 ton och längden till ca 16 meter. När käkarna öppnades var de ca 1,8 meter höga och 1,7 meter breda. Detta innebar att hajen kunde svälja en mindre val i storleken 3–5 meter i ett par stycken.

Vidare visar det sig att megalodons magsäck uppgick till ca 9 000 liter. Ett bytesdjur som vägde flera ton kunde ätas upp av hajen. Megalodon kunde med andra ord äta upp en stor späckhuggare om den skulle visa intresse för denna typ av bytesdjur. Späckhuggare utgjorde troligen inget hot mot megalodon på grund av den enorma storleken som uppvisades av hajen.

Med hjälp av normalhastigheten är det möjligt att konstatera hur långt megalodon vandra i världshaven över en viss tid. Eftersom vår studie även lade fram den dagliga energiåtgången var det möjligt att beräkna hur ofta en megalodon behövde jaga och vad den behövde jaga. Energiåtgången för en megalodon var ca 100 000 kcal/dag. Detta energiintag kan tyckas vara högt men motsvarar 20 kg av valspäck per dag. En fälld bardval omkring 10 meters längd skulle innehålla tillräckligt med späck för att hålla en 16 meters megalodon mätt i ca 2 månader.

Så som bardvalar idag är drivande i att förflytta stora mängder näringsämnen mellan olika världshav var megalodon även drivande i att förflytta näringsämnen mellan olika världshav. Megalodon jagade främst bardvalar och sjökor men även pälssäl och tandvalar. Till bytesdjuren tillhörde numera utdöda grupper av dvärgbardvalar, cetoterider, och hajtandsdelfiner, squalodontider. Kaskeloter, knölvalar, grönlandsvalar och andra bardvalar som än idag existerar ingick också i födan.

Från valfossil är det möjligt att utröna hur megalodon jagade dessa valar. Frakturer och kotkompressioner i ryggraden hos enorma valar visar var megalodon anföll. Megalodon anföll valarna i hög fart. Angreppen skedde underifrån. Troligen bet megalodon av bakkroppen eller stjärtfenan för att immobilisera valen. Även bröstfenor uppvisar bitmärken från megalodon. Megalodon angrep sannolikt för att orsaka blodförlust genom förblödning på likande sätt som dagens moderna vithaj. Fossil visar att nosen hos megalodon var kalcificerad likt ben. När hajen träffade valens kropp är det möjligt att även den klubblika nosen gjorde stor skada.

Varför megalodon dog ut är okänt. I ca 20 miljoner år existera megalodon i världshaven. Det finns flera hypoteser kring orsakerna till att megalodon försvann. Det var dock inte enbart megalodon som dog ut under samma period som jättetandhajen försvann. Även andra valar som dvärgbardvalarna cetoteriderna dog ut och en andra förhistoriska rovdrivande valar som livyatankaskeloter vilka också jagade bardvalar. Klimatförändringar och stora ekologiska förändringar är för närvarande den ledande hypotesen kring megalodons försvinnande.

Länk till studien i Science Advances om megalodon här.

Länk till poddavsnitt "Megalodon" i Djur- & naturpodden här.

Press om studien:

New York Times

The Guardian

New Scientist

Science Daily

CNN

Washington Post

Aftonposten

Film visar späckhuggare som angriper vithaj i Sydafrika

Bild från Shark House/Discovery Channel.

Det är just nu Shark Week på Discovery Channel. I ett av programmen som sänds under veckan känt som Shark House visas för första gången hur späckhuggare angriper vithaj för att äta upp levern. Shark House sänds på torsdag.

Flertalet vithajar har under åratal spolats upp utmed Sydafrikas Västra Kapprovinsen utan lever. Ett tidigare blogginlägg beskriver om detta med tillhörande studie. Aldrig tidigare har dock ett angrepp från späckhuggare på vithaj i Sydafrika filmats. För första gången visas de direkta bevisen för predation av späckhuggare på vithaj.

I Shark House visas för första gången hur späckhuggarna anfaller vithajen. Späckhuggaren biter vithajen över överdelen av buken och en stor mängd blod flödar ut från vithajen. Bilderna visar även att det inte enbart är de ökända späckhuggarna Stydbord och Babord som angriper vithajar för att äta upp levern. I klippet visas en annan grupp av tre späckhuggare som angriper en vithaj i Mossel Bay. Vithajen sjunker sedan till havsbotten.

Svensk hajforskning på uppsving

Bild: Julius Nielsen.

Nyligen har SLU märkt flertalet håkäringar i Skagerack. Märkningen har ägt rum över ett djup om ca 600 meter. De har varit medelstora håkäringar över 3,5 meter som fångats in och sedan märkts med sändare (PSAT - Pop-up satellite archival tags). Dessa sändare släpps loss efter ca ett år automatiskt.

När PSAT-sändaren når vattenytan kommer den att skicka i väg en signal med data som samlats in från håkäringens vandring. Exempelvis skickas data om djup, temperatur och geografisk position i väg till en satellit. Forskarna vid SLU kan sedan ladda ner datan och studera geografiska migrationsmönster och vilka habitat som håkäringen föredrar. På detta sätt kan områden skyddas som är viktiga för håkäringens överlevnad.

Detta är ett stort steg för svensk hajforskning. Svenska hajar har sedan länge studerats förhållandevis lite om man jämför med andra fiskgrupper. Det är därför extra kul att se att märkningsstudier pågår på svenska hajar.

Du kan se en video från Team Darwin här som visar hur arbetet fortgår och vilka forskare som driver projektet framåt. En stor eloge till er! Bra jobbat!