HAJEN-effekten

HAJEN är i år 50 år och filmen skapade ett socialt fenomen känt som HAJEN-effekten.

HAJEN hade premiär den 20:e juni 1975. Inspelningen var ett projekt kantat av många problem och filmens regissör Steven Spielberg trodde att filmen skulle bli hans karriärs slut. Nu vet vi att filmen blev en av de mest sedda som någonsin producerats och en historisk Hollywoodsuccé.

Rättigheterna till HAJEN såldes av författaren Peter Benchley för 150 000 dollar till Universal Pictures 1973. Detta var innan boken blev en bästsäljare och både filmen och boken kom ut samma år 1975. Peter Benchley fick till och med en roll i filmen som reporter på badstranden.

Filmen kostade ca 8 miljoner dollar att producera och kantades av många problem. Dels fungerade inte de mekaniska hajarna. Av denna anledning syns hajen bara i ett fåtal scener. Detta byggde dock upp en stor spänning i filmen. Fantasin om att en haj simmar under vågorna på jakt efter ovetande människor är mycket mer spännande än att se en modellhaj simma utöver havsbotten. På ett oväntat sätt gav därför mekaniska problem filmen en stor fördel.

När filmen visades på bio i USA var det mitt under sommaren. I vanliga fall har biofilmer premiär på hösten eller våren. Därför förväntades filmen inte ge något större genomslag. Men eftersom filmen visades då ett fåtal andra filmer fanns på bio saknades reell konkurrens från andra biofilmer. Filmens innehåll, att en haj jagar människor utmed badstränder, gav en extra dimension av skräck eftersom många spendera sin tid vid just badstränder under sommaren.

HAJEN blev en blockbuster, dvs. en kioskvältare. HAJEN var den första Hollywoodfilmen som omsatte 100 miljoner dollar i biljettförsäljning. De första 10 veckorna hade filmen sålt biobiljetter för 21 miljoner dollar. Redan då var succén ett faktum. Människor köade utanför biograferna för att få se HAJEN.

Denna kultfilm har påverkat hajar på gott och ont. Inte minst vithajen. Efter att filmen visats i hela världen uppstod ett stort sug efter sportfiske på just vithaj i Australien, Sydafrika och USA. Detta försatte vithajen i en situation som innebar att populationerna där vithajen tidigare var vanlig minskade kraftigt. I Sydafrika var sportfisket efter vithaj en form av jaktturism bredvid övrigt storvilt. Människor kom från hela världen för att fiska efter vithaj i Sydafrika. Utmed stränderna i Västra Kapprovinsen låg huvudlösa kadaver efter vithaj. Huvudet bevarades för att göra jakttroféer av käkarna. Detta fick en ekologisk påverkan. Lokala fiskare kunde inte fånga lika mycket fisk som de bruka eftersom pälssälarna blev djärvare och fler. En lokal valskyddsorganisation engagerade sig i frågan om hur sportfisket påverkade det lokala ekosystemet. Under slutet av 1980-talet fanns det nästa inga vithajar kvar i Sydafrika. Arten behövde räddas från sportfisket och en säker utrotning. Sydafrika blev därför först i världen med att fridlysa vithajen 1991.

Ur filmen kom både gott och ont. HAJEN-filmen skapade ett socialt fenomen känt som HAJEN-effekten. Enligt detta blir fiktionen som verklighet så fort en rad hajangrepp sker under kort tidsperiod i Australien, USA eller Sydafrika. Tre hårdkokta myter har skapats av HAJEN som tycks ha svalts med hull och hår av den breda allmänheten.

Filmen har ett narrativ där en haj 1) uppsåtligt äter människor, och 2) vid angrepp dödar dem och den slutliga lösningen 3) är helt enkelt att döda hajen. 

När flera hajangrepp sker under en kort tid skapas stora nyhetsrubriker och ett stort medialt intresse byggs upp. Inte sällan bli nyheten om flera hajangrepp som sker tätt inpå varandra internationella nyheter. I pressen beskrivs oftast en ensam haj som fått smak på människokött och som avsiktligt äter upp människor. Detta innebär också att hajen alltid dödar personerna som angrips. Allmänheten kräver en slags blodshämnd. Och det är just då som HAJEN-effekten slår in. Lokalpolitikerna gör precis som i filmen HAJEN. De anlitar hajjägare för att döda hajen som anses döda och äta människor. Att tolka situationen på detta sätt är dock långt från korrekt. Att sedan försöka lösa situationen genom att döda en haj ger givetvis ingen lösning på situationen.

I verkligheten 1) finns det ingen haj som uppsåtligt äter människor. Hajar äter djur som lever i havet och människor lever på land. Det finns ingen evolutionär predator-bytesrelation mellan hajar och människor.

Och 2) hajar dödar inte alltid människor då de angriper. Vid vithajsangrepp överlever exempelvis 80 %.

Att 3) lösa problemet genom att döda den ansvariga hajen är en missanpassad lösning eftersom det i regel är flera hajar som bär ansvaret för angreppen och det kan till och med vara flera olika arter som angripit personerna som drabbats. Det finns därför ingen enskild haj att fånga för hajjägarna.

HAJEN-effekten där filmen HAJENS fiktiva narrativ blir verklighet har dock fått råda sedan filmen hade premiär. Visserligen har HAJENS negativa narrativ för vithajen uppmärksammats men det var först under 2014 då den australienska statsvetaren Christopher Neff beskrev HAJEN-effekten i en vetenskaplig studie som politiker, marinbiologer, journalister och statsvetare fick upp ögonen för fenomenet som HAJEN-filmen skapat.  

Dock har HAJEN inte bara fört med sig negativa effekter. Utöver det faktum att filmen är ett mästerverk har den skapat ett intresse för hajar bland allmänheten och bidragit till generationer av hajforskare. Detta gällde kanske främst på 1980-talet då intresset för hajforskning var mycket svalt. Den numera framlidne hajforskaren Leonard Compagno som konsulterades i produktionen av HAJEN beskrev det på detta sätt. Han arbetade många år på Stanfords universitet i Kalifornien innan han flyttade till Sydafrika. Och mycket sällan kom någon och besökte hans hajlabb innan HAJEN hade haft premiär. Men så en dag under 1970-talet knackade det på dörren till hans hajlabb. När han öppnade stod där en förrymd gorilla från ett närliggande zoo. Han ville på detta vis demonstrera att intresset för hans forskning hade en lång väg att gå rent evolutionärt eftersom enbart gorillor kom och knacka på hans dörr. Compagno bruka alltid dra denna anekdot när han började sina föreläsningar världen över. Historien är därför välkänd bland hajforskare som träffat honom.   

HAJEN har både haft negativa och positiva effekter. HAJEN har numera setts av miljontals människor över hela världen. Filmen har dragit in över 1 miljard dollar. HAJEN är en av världens mest sedda filmer. I sociala medier flödar HAJEN-memes som inte sällan anknyts till den klassiska HAJEN-tonen av kompositören John Williams. För vissa är havet synonymt med risken av att bli angripen av en haj. HAJEN har präglat in en fantasibild av vithajen och hajar i stort i vårt kollektiva medvetande. Men också ökat intresset för hajar vilket ökat vår förståelse för dem.  

I filmen HAJEN används en hajbur, något som introducerades av Jacques Cousteau och senare vidareutvecklades av Rodney Fox under filmningen i Australien av HAJEN. I boken HAJEN avslutas även historien med ett dramatiskt burdyk där Matt Hooper möter jättevithajen på nära håll. Burdykning med vithaj skulle visa sig vara en stor turismattraktion efter HAJEN och snart startade aktörer i Sydafrika, Mexiko och Nya Zeeland samt USA för skådning av vithaj genom hajbur. I Sydafrika blev burdykning en jättestor industri. Idag omsätter hajturism över hela världen 314 miljoner dollar årligen. Över 10 000 personer arbetar med hajturism. Det stora intresset för hajar har sin grund ur den betydande rädsla som byggdes upp av HAJEN-filmen 1975.