Intervju i DN Kultur

Idag kom det ut en artikel i DN Kultur om Netflix-film Hajar i Paris. Filmen har premiär idag på Netflix. Denna spelfilm som många andra använder sig av samma grundkoncept som finns i HAJEN . Detta narrativ som slog igenom 1975 med enrom kraft har inneburit att många vithajar fångats för att de ansågs vara monster eller onda människoätare. Vithajen går under namnet "man-eater" exempelvis.

Nästa 200 filmer har sedan HAJEN haft premiär med ett narrativ där en haj eller flera hajar 1) uppsåtlig äter människor, och 2) vid angrepp dödar dem. Den slutliga lösningen 3) är helt enkelt att döda hajen eller hajarna. Detta fenomen kallas för hajeneffekten och det tar sin grund de tre punkter jag nämnt ovan som har sitt ursprung i boken och filmen HAJEN. Begreppet myntades av den australienska statsvetaren Christopher Neff.

Problemet med filmer som använder sig av hajeneffekten är att hajar framställs som skurkar vilket inte är en fördel när beslutsfattare i olika parlament ska rösta för skyddsåtgärder för hajar. I regel ignoreras hajarna eller tas ett ställningstagande emot hajar. Ett annat problem är att där hajangrepp sker tenderar samma lösningar som beskådas i filmen HAJEN bli verklighet. Beslutsfattare (oftast politiker) beslutar sig för att anlita hajfiskare eller använda andra metoder som innebär att hajar dödas.

Hajar rör sig dock över mycket stora områden och väldigt sällan lyckas en bred hämndaktion slå tillbaka på rätt ställe. Rätt haj fångas i regel aldrig. Istället fångas andra hajarter som är harmlösa eller hajar som inte hade med hajangreppet att göra. Oftast i stora mängder. Ett resultat av detta är att de marina ekosystemen förlorar viktiga predatorer vilket skadar havsmiljön.

Jag pratar om detta i DN-intervjun och andra intressanta aspekter. För den som vill se trailern till filmen finns den här: